När jag går in genom dörren väntar tidningshögarna som jag vill kasta mig över. Min resväska är dessutom fylld av grekiska, franska och engelska tidningar. Men jag vet inte hur jag ska hinna smälta alla omtumlande intryck från Grekland. På bara en helg kommer jag hem fylld av historier. Mötet med 43-årige baskettränaren Spiros Velliniatis som bor med sin tyska alzheimersjuka mor och tjänar 500 € i månaden. Istället för att klaga åker han runt i atenska ghetton och fångar upp barn till flyktingar födda i Grekland som han försöker ge en meningsfull fritid. Han har upptäckt många talanger. Yannis Adetokumbo växte upp med sina tre syskon i ett fuktskadat hem med föräldrar som sålde solglasögon på gatorna. Barnen turades om att äta sig mätta och ljög ofta för föräldrarna att de var mätta för att maten skulle räcka till alla. Idag spelar Yan nis i NBA och kallas för ”The Greek Freak”. Trots att han inte fick bli grek. Hans Askungensaga synliggör hyckleriet. När han blev utvald till NBA tilldelades han ett grekiskt pass av premiärministern. Trots att Greklandsfödda barn inte naturaliseras och många lever i en papperslös tillvaro.
Men när jag hänger med Spiros och hans kids från Nigeria, Albanien och Ghana berättar han mest om alla de barn och ungdomar som gick förlorade i ett land där ingenting är gratis. Ett land utan socialtjänst, fritidsgårdar eller fritidshem. En av pojkarna jag möter är tyst och håller blicken fäst mot marken. Spiros förklarar att han växt upp i ett hem där föräldrarna för att skydda honom när de arbetat på gatorna har haft honom inlåst. Så blev han asocial. Nu försöker Spiros öppna upp honom. Pojken har alldeles för korta träningsbyxor och slitna skor. Han går till och från träningen som är 8 km från hans hem i Kypseli. När jag erbjuder mig att köra hem honom med taxi vägrar han. Föräldrarna har förbjudit honom att följa med vuxna. Han litar inte på någon. Han fruktar poliser, nazister, människohandlare och alla som kan lura honom.
”Jag är ingen humanist”, utbrister Spiros. ”Jag är egoist. Jag vill ge människor med talanger en möjlighet att göra något vettigt av sina liv istället för att hamna i knark och kriminalitet.”
Medan pojkarna drömmer om ett grekiskt pass vill min väninna Mellia som skriver på en fantastisk roman som kommer ta världen med storm, ge upp sitt grekiska medborgarskap. ”Jag vill inte ha mitt grekiska pass. Jag vill inte vara en del av detta korrupta samhälle längre” säger hon som är luspank för att hon fått ärva en massa fastigheter som hon inte kan sälja och får skatta astronomiska summor för. Samma eftermiddag träffar jag Maria från Georgien som städar min port. Hon har bott i Grekland i nio år och har tre barn hemma i Georgien. Hon börjar gråta när jag frågar hur de mår. Tonårspojken är förbannad och vägrar prata med henne på Skype medan flickorna hulkar av saknad. Men utan Marias bidrag hade barnen, deras far och deras mormor svultit ihjäl. Maria har förgäves försökt få papper i flera år. Nu berättar hon om sin väninna som sätter sig på ett flyg till Danmark med ett falskt pass som hon köpt för 3000 € efter att ha städat och sparat i en massa år. Åker hon fast förlorar hon allt.
Min bästa kompis som gått från fattig till fotbollshjälte är nu tillbaka där allt började. Eftersom han inte har råd att leva tog han jobb på en illegal spelklubb i centrala Aten som ägs av en polis. Där sitter han på nätterna och bevakar hallickar, prostituerade, artister, gangstrar, advokater och en massa andra som spelar bort pengar. En kväll kom polisen. Trots att de betalar för polisbeskydd. De frågade vem chefen var och min kompis hänvisade till Ahmed från Pakistan. Ahmed får 40 € om dagen från tre olika illegala spelklubbar för att åta sig chefskapet och därmed låta sig gripas och häktas vid eventuellt tillslag. På morgonen betalar ägaren lösen och oljar poliserna så är Ahmed fri igen. Ahmed kör en Mercedes Cab och har gjort jobbet i flera år. Dessförinnan ”hade han horor” men det här jobbet är mer lukrativt. Min kompis säger att den värsta skammen inte är fattigdomen. Det är vad fattigdomen tvingar dig till. ”Plötsligt hänger jag med samhällets avskum för att ha råd att ge min dotter fickpengar så att hon ska kunna gå till universitetet” säger han.
Nu är jag förkyld. Trots att dagarna påminner om vackra vårdagar så är kvällarna kalla. Hemma hos mina vänner sitter vi i jackor och skor. Deras lägenheter har ingen centralvärme för att föreningen inte har råd. Det är bara hos mitt nyfödda gudbarn som jag kan värma mig. Där sätter min nyförlösta väninna Dimitra med luftkonditioneringen på varmaste värme.
Flera av mina gamla journalistkollegor som blev arbetslösa efter att tidningar och tv-kanaler gick i konkurs arbetar nu för olika nätsajter. Nikos arbetar med att ta fram åtta nyheter om dagen. Det tar honom ungefär 10-12 timmar. Varenda dag. Även söndagar. För det får han 400 €/månaden och försäkring. En 50-årig konstvetare utbildad på Sorbonne som nu skriver om Lady Gagas senaste eskapader. Lönerna är förnedrande. Framför allt för att de är omöjliga att leva på.
Nazisten Georgios som jag intervjuade i min bok sitter i fängelse för ekonomisk brottslighet. Han greps strax efter vår intervju. Under den senaste tidens arresteringar och avslöjanden kring Gyllene Grynings verksamhet vittnade han emot dem. Gyllene Gryning hängde ut honom och två till som har ”golat” i deras tidning med namn och bild. ”Nu kommer han sitta i fängelse även när han är fri” säger vår gemensamma vän. ”De kommer försöka mörda honom så fort han kommer ut”.
Ändå börjar jag skymta en viss ljusning. I Monastiraki och Plaka är det liv och rörelse. Fler än förr har tänt julbelysningen på sina balkonger. Taxiförarna berättar om ökad trafik trots att de själva tjänar mindre än någonsin. Utvandringen norrut fortsätter. På flyget hem träffade jag svenska mammor som satt med sina barn som pratar bruten svenska. ”Kommer den vara snö i Sverige?” frågade en liten kille. ”Så klart” försäkrade mamman. ”När kommer vi träffa pappa?” frågade pojken. ”Kanske till jul om han kan komma” svarade mamman. När vi landade på Arlanda fanns där ingen snö. ”Jag vill hem till Grekland. Jag vill tillbaka till pappa. Här finns inte ens någon snö” gnällde pojken.
I DN Kultur upptäckte jag till min stora glädje att Kulturchefen Björn Wiman valde min bok Kaos som årets bästa med en fantastisk motivering. Ikväll signerar och minglar jag tillsammans med bl.a. Andres Lokko och Martina Montelius på Aspuddens Bokhandel kl.18.00. Kom dit!
