Ikväll tilldelas Peter Handke Nobelpriset i litteratur. Här kan ni som missat läsa en uppdatering. Svenska Akademien försvarar Handkes hållning med att man ska skilja på verk och person. Låter onekligen märkligt i dessa ängsliga tider när det till och med anses ”subjektivt” och ”partiskt” att ta ställning mot rasism och sexism. Valet av Handke har skavt i många med mig. Bilderna från mitt besök i Bosnien med Kvinna till Kvinna och alla möten med kvinnor kom tillbaka. Så här följer mina anteckningar från två möten som jag bär med mig. Det är Edina 42 år som under kriget utsattes för otaliga övergrepp och våldtäkter och Alina 25 år som föddes efter våldtäkterna som hennes mor utsattes för.
Förra året besökte jag Bosnien med organisationen Kvinna till Kvinna som föddes som en reaktion mot massvåldtäkterna av kvinnor under Balkankriget. Ett krig mitt i Europas hjärta för bara 25 år sedan som tvingade hundratusentals människor på flykt. Många av dem som fördrevs av sina grannar är idag våra grannar här i Sverige.
Men såren efter kriget ömmar fortfarande. Och tystnaden som omger det mest tabubelagda – de sexuella övergreppen och våldtäkterna – lever vidare trots #metoo-kampanjerna.
Kvinnokroppen har alltid använts som vapen i krigföringen. Som ett sätt att skända och förödmjuka fienden. Ändå rymmer sällan krigets narrativ kvinnors lidande och uppoffringar. Men en uppluckring av den patriarkala historieskrivningen är på gång tack vare kvinnors mobilisering över gränserna.
Ungefär 20 000 kvinnor våldtogs bara i Bosnien-Hercegovina under kriget på 90-talet.
Kvinnor våldtogs inte bara av fienden utan även av soldater satta att skydda dem. FN-soldater, de fredsbevarande styrkorna, anklagas för en rad våldtäkter. Här får jag höra om kvinnor som tvingades arbeta i bordeller under kriget. Utanför stod FN-bilar dubbelparkerade.
I Sarajevo och Bratunac, en bit från Srebrenica, möter jag kvinnor som arbetar med mänskliga rättigheter, fred och försoning. Mira är en serbisk psykolog som volontärarbetar med traumabearbetning i organisationen Horisonti.
Män våldtog inte bara fiendens kvinnor utan även sina egna kvinnor. ”De gick runt i sina uniformer och trodde de var hjältar och kunde härja som de ville” säger Mira som minns när hon själv blev utsatt för ett våldtäktsförsök av sin egen släkting. Iklädd uniform. ”Sedan dess hatar jag uniformer” säger hon.
Bara 700 kvinnor har fått stöd och hjälp av staten efter våldtäkterna.
Edina 42 år har tagit ledigt från jobbet som städerska på ett sjukhus för att kunna träffa mig.
Hon vill berätta om våldtäkterna hon utsattes för just i Bratunac där vi nu möts på Forum Zena – Kvinnoforum – som är en av Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer.
Vi är ett par timmars bilfärd från Sarajevo och ett par kilometer från massgravarna i Srebrenica där 8372 män och pojkar mördades i juli 1995. Begravningsplatsen är en påminnelse om hur lätt hatet förvandlar människor till monster. När jag går runt här slår det mig att ingenstans i världen finns monument över alla de kvinnor som våldtagits i krig och konflikter.
Edina var 15 år när kriget började 1992. Hon och hennes pappa greps av militären för att de var muslimer. De hölls fångar av sina egna grannar.
”I mars 1992 började plötsligt de serbiska familjerna lämna Tuzla. Ingen talade om vart de tog vägen. Vi var bara muslimska invånare kvar. Och så männen som stannade i Srebrenica för att kriga. I maj barrikaderades staden av militärer som kontrollerade vilka som gick in och ut. Det var skottlossningar dag och natt. När det sköts som värst flydde vi till skogen. Skolan stängde, affärerna slog igen. Min familj var den sista att lämna. Min pappa kunde inte tro att någon skulle vända sig emot honom. Han jobbade i gruvan och hade en massa vänner.
Innan kriget visste jag inte vem som var vad. Till någon moské gick vi aldrig för den låg för långt borta. Mina föräldrar förklarade att den enda skillnaden var att vi bad på olika sätt. När familjerna flydde förstod jag att de var serber. Natten den 15 maj när vi låg och sov hörde vi skotten. Vi var tre systrar, min bror, mor och far. Jag var livrädd men somnade om när skottsalvorna tystnat vid midnatt. I gryningen började de skjuta igen. Något detonerade och hela hemmet vibrerade.
Mamma sa att vi måste lämna huset. Vi tog med oss lite mat och rymde till skogen. Där mötte vi tusentals andra som flytt sina hem. Vi stannade i skogen i 15 dagar. På dagarna smög vi till huset för att hämta mat och mata korna för att de skulle överleva. Allt i hopp om att vi snart skulle återvända.
En dag när vi kom till huset stod soldater där. De var våra grannar. De låtsades att de inte kände oss. Min far sa till dem: ”Kära grannar vad händer?” ”Ni ska vara med om ett utbyte”, sa de och så tog de oss till en gammal fabrik. Vi var 20 personer, barn, kvinnor och äldre män – alla muslimer. En soldat beordrade min far gå till byn och lämna ett meddelande. ”Om du inte kommer tillbaka kommer vi döda din dotter” sa han.
Pappa kom aldrig tillbaka. I gryningen dagen därpå kom tre soldater till den gamla fabriken där vi hölls fångna. De kallade på mig och en gammal man. ”Nu ska vi skjuta er två”, sa de. Dagen innan hade jag sett hur de skjutit tre kvinnor och tre män. Så jag visste vad som väntade. Jag minns att jag såg en gatlykta. Den hade jag aldrig noterat förr. Den gav mig kraft. Jag ser den fortfarande framför mig. Det var som ljuset i slutet på tunneln. Ljuset genomfor mig medan jag förberedde mig på att dö och samlade på vartenda litet intryck. Jag grät inte. Jag kände ingen rädsla. Jag visste att jag skulle bli dödad.
Men de dödade inte mig. Istället hamnade jag i en ambulans. Då kom skräcken. En kvinna i uniform sa: ”Var inte orolig. De ska inte döda dig”. Jag skakade så mycket att kvinnan gav mig kaffe och lugnande piller. De gjorde inget med mig då utan körde mig tillbaka till fabriken och de 20 andra blev förvånade för de trodde jag var död.
Tre dagar senare skickades min faster med ett meddelande till byn. Hon kom tillbaka med en massa nya fångar, däribland en höggravid kvinna. Nu var vi 60 personer.
Den 14 juni kom kommendanten med en namnlista på alla som skulle vara med om ett utbyte. De läste bara upp kvinnonamn. Sex flickor, en kroatisk kvinna med sin dotter och sin lilla son.
Sen frågade kommendanten vem som kunde städa ett ställe. När ingen svarade valde soldaterna ut mig och två systrar. Du måste följa med in i bilen, sa de. Vi åkte hit till Bratunac. När vi passerade mitt gamla hem såg jag att det var helt nedbränt. Det var trångt i bilen och soldaten satte mig i sitt knä. De stannade framför ett hus. De tog oss till övervåningen. Vid tio på kvällen sa soldaterna till varandra: ”Vem tar vem?” De tog två av systrarna. Jag stannade i vardagsrummet. Soldaten som var kvar beordrade mig att ta en dusch. Han följde mig. Jag ville inte ta av mig kläderna inför honom men han svor och skrek. Och han hade ett vapen. Jag tog av mig kläderna och duschade. När jag försökte klä på mig slängde han mig på en tresitssoffa. Han låste fast mina ben och slet av mig kläderna. Sen våldtog han mig. Det var första gången. Jag var oskuld. Sen satte han vapnet mot mitt huvud. ”Om du skriker eller gör motstånd kommer jag döda dig”, sa han. Jag vet inte hur många gånger han våldtog mig.
Det pågick i flera timmar.
När han blev trött satte han på mig handklovar och sov sen på min kropp hela natten. På morgonen kom flickorna och soldaterna tillbaka. Jag kunde inte gå av smärtan.
Vid åttatiden på kvällen kom en annan soldat. Nu skulle han ta hand om oss. Hela dagen hade vi suttit på en stol, vi var helt slut och stela, så vi frågade om vi kunde lägga oss i sängen där den andra tjejen blivit våldtagen.
Vi tre tillsammans lade oss i en stor säng och låste dörren. Snart hörde vi oväsen och fotsteg i trapporna. Det bankade på dörren. De började skrika att de ska knulla våra mammor och oss. Vi vågade inte öppna. Till slut sparkade de in dörren. En av dem var min granne. ”Ta av er kläderna ska jag kolla om ni är oskulder” skrek han. Sen tryckte han in sina fingrar i våra vaginor och sparkade iväg oss en efter en. Därefter föstes vi ut till vardagsrummet där det var 11 soldater. Ledaren kände jag också. De sparkade ner oss för trapporna och satte oss i bilen.
De tog oss till ett annat hus och upp på övervåningen. Där slängde min granne ner mig i en soffa. Jag såg de andra två flickorna föras till andra rum. Han slet av mina kläder och våldtog mig och hela tiden sa han: ”Varför kom inte din pappa tillbaka så han kunde få se hur vi våldtar hans dotter”. Efteråt kunde jag inte ens ställa mig upp.
Så fortsatte det. Vi våldtogs av fyra, fem olika soldater. Två nätter i rad.
Min pappa kunde inte komma tillbaka trots att han visste vad som skulle hända mig. Han var också i Srebrenica i juli 1995 men lyckades fly in i skogarna. De tog honom till koncentrationsläger i Batcovic i fyra månader och sen vidare till ett annat. Där fick de gräva gravar, bygga och jobba. Han visste inte vart de tog honom för de band deras ögon när de förflyttade dem.
I Losnica vid Drina-floden i Serbien mötte jag min man i ett flyktingläger med serber från Bosnien. De föreslog att jag skulle byta namn till Tania för att få det lättare, för att få leva. Vi åkte vidare till Subotica och ett flyktingläger i Ungern. Mina föräldrar som inte hörde från mig på ett år trodde jag var död.
Jag var bara 16 år när jag gifte mig på flyktinglägret i Serbien. För att slippa vara ensam. För att få skydd. Jag berättade allt för min man innan vi hade sex första gången. För att han skulle förstå varför jag inte längre var oskuld. Han ville veta deras namn och när vi hade sex brukade han säga deras namn. Han slog mig ofta och sen våldtog han mig. Om man kan säga så om sin egen man.”
Psykologen Mira som tolkar samtalet gråter. ”Jag har hört hennes historia så många gånger men när hon berättar om sin egen man bryter jag ihop. Han som borde ha skyddat henne.”
Första gången Edina pratade om våldtäkterna var 2014 inför de s.k. Kvinnorättegångarna – Womens Court och Women in Black- rörelsen i maj 2015.
På Facebook hittade slutligen Edina en av sina våldtäktsmän. Hon berättade för myndigheter och medier. Från 1992 när våldtäkterna ägt rum dröjde det ända till 2016 innan polisen slutligen grep gärningsmannen.
”Inte förrän en känslig domare såg mig berätta i TV och bestämde sig för att ta upp fallet hände något. Jag mötte i ldtäktsmannen ad i flera våldt idag våra grannar härlöjandenaen år fri trots att alla vet att han var inblandad i flera våldtvåldtäktsmannen i domstolen där han dömdes till 10 -15 år fängelse för flera våldtäkter och två mord.”
Edina gick inte ut skolan för att kriget kom emellan. Maken var så våldsam att hon lämnade honom. Sedan dess har hon inte sett honom. Med städjobb för en minimilön på ett par tusenlappar hankar hon sig fram för att försörja sina två söner som är 23 och 25 år idag. Hon bor i en rivfärdig barack i Tuzla. ”Jag kan kastas ut när som helst. Något kontrakt har jag inte. Med sönerna är det problem. De håller på med droger. De jobbar periodvis som servitörer mest för att kunna sälja knark. Jag måste lämna Tuzla. De pekar finger mot mig där för att jag vågat tala om våldäkterna.”
Serbiska Mira säger: ”Som hennes psykolog var jag så stolt när hon vågade gå ut och berätta att hon blivit våldtagen men jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa henne med stigmatiseringen och utsattheten hon lever i. När jag i en övning bad kvinnorna att ta med en sak som betyder något för dem, tog Edina med en pytteliten jordglob. Hon snurrade på den och sa: ”Jag önskar att jag var vart som helst i världen utom här”.
…………
Alina 25 år möter jag i Sarajevo:
”Jag har varit tyst i 25 år. Jag började tala om detta för fyra månader sen. Det var tack vare min kompis Allen. Han föddes efter en våldtäkt för 25 år sen. Hans mamma lämnade honom utanför sjukhusdörren i Gorazde och flydde till USA. En man som jobbade på sjukhuset adopterade honom. Efter många år lyckades Allen hitta sin biologiska far, våldtäktsmannen. Men fadern vägrade erkänna honom. Trots DNA-test. Allen började prata om detta när han var 12 år. Jag hittade honom på nätet.
Jag vet vem min biologiska far är och var han är. Men jag vet inte om jag vill träffa honom. Jag vet att jag också har en halvbror och en halvsyster.
Vi bodde i ett skyddsboende, ett stort hus med många kvinnor och barn, som tyska Monica, skapade under kriget. Min morfar som var traditionell patriark vile inte att mamma skulle återvända hem efter allt som hänt. Skammen han kände var större än kärleken till dottern.
När jag var 14 år frågade min lärare varför min fars namn inte fanns angivet någonstans. Där stod bara ett X.
När jag var 16 år hittade jag sanningen i en liten låda.
Sen sökte jag upp kvinnor som blivit våldtagna. Jag sökte upp skyddsboendet, där jag och mamma bodde i fem år. Jag googlade fram min far. Jag ville se honom. Men mamma stoppade processen då det inte skulle vara bra för någon av oss.
Min styvpappa är en hjälte som gifte sig med min mamma fast hon var skadad för livet av våldtäkterna och inte kunde få flera barn. Det står i läkarintyget som jag hittade i en liten låda med viktiga papper som mamma gömt i garderoben. Där fann jag doktorns diagnos, PTSD, och förhör med polisen 1993 och alla sjukhusintyg. Allt blev svart när jag läste detta.
Mamma mådde dåligt under hela min uppväxt. Hon hade kraftig migrän och bad min styvfar ta mig därifrån.En dag ringde psykologen och vi pratade om det med mamma och min styvfar. Rektorn skrev att jag inte kunde gå tillbaka till skolan. Men sen ingrep psykologen och så kom mamma till skolan och berättade för klassen vad som hänt. Min mamma som alltid har varit rädd för att samhället skulle stöta ut mig stod upp och berättade att min riktiga pappa var en våldtäktsman. Hon är min hjälte.
Hatar du din far?
Min mamma har lärt mig att man inte ska hata. Vi brukade ha djupa mor- och dotter samtal. Hon berättade hur jag som kvinna kan skydda mig och hon sa att hat bara slår tillbaka mot den som hatar. Det är en person som gjort dig illa inte en hel grupp eller nation. Det är inte alla kroater som är onda. Det är en av dem. Så jag hatar inte den mannen. Jag vet att han var ond under kriget och jag undrar ofta varför just vi skulle drabbas?
Jag blev mobbad i skolan för att min far inte var min riktiga far. Jag har studerat psykologi för att förstå och för att hjälpa andra som min mamma. Jag ska fortsätta forska på detta i min master som handlar om barn födda ur våldtäkter.
Vi har även män som blev utsatta för sexuella övergrepp. Det är ännu mer tabu. Vi har kontakt med fyra män som utsattes men de vågar inte prata om det. Skulden faller på offret – det är alltid offrets fel. Varför gick hon ut? Varför höll hon sig inte till sin familj? Hur kan man säga så om en kvinna som var i koncentrationsläger? Våldtäkt var en strategi att bryta ner människor. Politikerna saltar i såren och talar om kriget som om det fortfarande pågår 25 år senare. De vill inte att vi unga ska försonas.
Vi har kontakt med barn i Rwanda som också blev till efter våldtäkter. Vi har haft rundabordssamtal där jag och mamma talade om detta tillsammans med akademiker och en kvinna från Rwanda.
Vi är femton nu i organisationen. Fyra är killar. Det är omtumlande att för första gången ha någon som verkligen förstår.
Vi har också fyra ”peacekeeperbabies”. Deras pappor var soldater i FNs fredsbevarande styrkor. De kom till Bosnien från USA och Norge för att hjälpa till. Vissa våldtog kvinnorna, andra hade relationer. Men sen övergav de bara både kvinnorna och barnen.
Men en man från USA kom faktiskt tillbaka och sökte upp sitt barn.
Alla mammor är inte stolta över barnen som går ut och pratar. De är ensamma, arbetslösa, social utsatta och så kommer dessa avslöjanden som gör allt värre.
Barn till omkomna soldater fick rättigheter och fri vård, hem och stipendier till universitetet men inte vi. Vi blev aldrig erkända. Jag respekterar att deras fäder krigade för vårt land men jag vill att min mamma ska erkännas på samma sätt. Det handlar om rättvisa. Min mamma offrades i detta krig även om hon överlevde. De måste erkänna oss. Det är dags att börja prata om det.
Vad drömmer du om?
Att samhället ska erkänna kvinnor som min mamma som krigets offer och hjältar. Min dröm är att min mamma ska få respekt. Jag vet inte hur men jag ska ordna det.
(Detta är kvinnorättsaktivister i Sarajevo. Ingen av kvinnorna på bilden nedan är Edina eller Alina.)
