Tack för alla era fina kommentarer till förra inlägget. Ni är fantastiska men jag kan dessvärre inte ta åt mig av ert värmande beröm. För jag gjorde det allra minsta en människa kan och bör göra för en medmänniska. Jag gjorde det som anstår oss alla att göra. Och jag fick en insyn i mina egna föreställningar om främlingar. Om dem som sitter en bit bort och som vi vet så lite om trots att vi färdas genom livet sida vid sida.
Jag riskerade inte livet för hennes skull. Jag tog bara ett initiativ, tjafsade med konduktören, flyttade hennes och hennes tunga väska till första klass och omfamnade henne. Av den kramen fick även jag kraft. Av den kramen fick även jag tröst. Av den kramen fick jag bekräftelse på att vi borde bortse från allt det som skiljer oss åt. Allt det som fjärmar oss från varandra. Alla bär vi sorger inom oss och när man delar dem blir det plötsligt lite lättare att leva.
Jag önskar att jag kunde förflytta flera människor från andra klass-vagnar till första klassens förmånliga säten. Jag önskar att jag kunde omfamna flera, lyssna mera, finnas där oftare, ingripa och agera vid flera tillfällen. Jag önskar jag hade makten att göra världen värdigare och lindra smärtan för flera medresenärer. Den makten har jag inte men jag har kraften i de små flyktiga ögonblicken som ändå kan vara avgörande. Den kraften har vi alla. Du och jag tillsammans. Jag önskar att vi inte var så absorberade av den nya teknologin som fängslar oss vid våra datorer och telefoner utan att vi emellanåt lyfter blicken och möter en annan. Och jag önskar att den dagen jag sitter där insvept i min sorg att någon kommer och kramar mig och visar att det fortfarande finns människor som minns vad det betyder att vara människa.
Gladast blir jag av att den vackra, virkande kvinnan har vänner som bryr sig om henne. Tack ni som skriver och stödjer henne. Och tack till dig som gav oss alla en läxa och en påminnelse med att du vågade blotta din sorg. Må livet bereda dig en massa kärlek och glädje framöver. Kram.
Du har makten att göra världen värdigare Alexandra! När du gör det du gör och när du gör precis det du gjorde på tåget fast varje, varje dag, då går du i spetsen på en rörelse att efterlikna. Fler känner och vill göra lika dant! Alexandra du har malten i din hand att förändra världen till en värld där vi bryr oss om varandra mer och mer. Om några börjar hänger andra på. Känn att du har makten att sprida kärlek och omtanke!! Det är det finaste som finns och på sikt kan hela världen förändras! Kram!! Désirée
Det är just det att du gör det man bör göra och att du berättar så andra påminns. Det ger ju också möjlighet för andra att uttrycka sig med kommentarer. Finns vi för varandra, så blir allting så mycket lättare. Fortsätt vara ett gott föredöme, så kommer flera efter.
Många tänker att man borde göra… eller någon borde göra. Det får mig att tänka på när min dotter var liten och hon ropade ”kan någon hjälpa mig”. Det var bara hon och jag hemma, så jag förstod då att jag är någon.