Det som inte fick hända

Nu har det hänt. I hjärtat av vår vackra huvudstad. På en gata som går som en artär genom Stockholm. Där människor från alla håll och kanter låter sina blickar mötas eller fly längs skyltfönster. Bland gatumusikanter och människor med utsträckta händer. Bland föräldrar och barn som förberedde sig för fredagsmys och en längre ledighet. För att plötsligt se människor ryckas ifrån livet på det mest brutala sättet i en av världens fredligaste städer. Liv som blir barbariets blodpölar.

Nyheten nådde mig på ett mycket märkligt sätt. Jag är nämligen i Perugia, Italien på Internationella Journalistfestivalen, för att föreläsa. Mitt Wifi funkade inte och min telefon ringde oavbrutet från diverse grekiska nummer medan jag lyssnade på Wahington Posts chefredaktör som talade om fejknyheter, ekokammare, Trumps krig mot journalister och striden om sanningarna. Till slut gick jag iväg och svarade. ”Kan du rapportera för oss?” undrade en redaktionschef och jag trodde de syftade på journalistkonferensen. Det var då de förklarade. Och jorden under mina fötter rämnade. Jag lade på och ringde min dotters pappa som inte svarade och min familj som är spridd i Stockholms förorter. Paniken innan de svarade måste många ha upplevt igår.

Sedan sprang jag till hotellrummet, låste in mig och lyssnade på Ekot, SR. I flera timmar. Med ett avbrott för en intervju med italienska TV-kanalen RAI 24 som undrade om Trump nu fått rätt i sitt uttalande ”vad som hände i Sverige i fredags”. De undrade över den sociala oron och segregationen. Jag nämnde att det tyvärr inte var första gången Sverige utsatts för ett liknande trauma. Vår egen statsminister mördades på en öppen gata. Vår utrikesminister på NK. John Ausonius, Lasermannen, Peter Mangs, Anton Lundin mfl. Och nu detta. Skräcken och sorgen i Stockholm.

Det är hemskt att följa det på håll. Helst vill jag vara hemma hos min familj, mina nära och kära. Krama dem hårt. Pussa på min åttaåriga dotter, Intyga min villkorslösa kärlek och viska att vi är trygga. Att vi aldrig någonsin får väja eller vackla för terrorismen. Att vi aldrig får låta mörkerkrafterna och hatets apostlar förgifta oss med sin fruktan och sitt förakt. Att vi aldrig får falla för deras förvridna och förljugna världsbild och låta dem splittra och söndra. Jag vill viska till min dotter att vi måste kämpa för fred och frihet och aldrig låta terrorister diktera våra livsvillkor, aldrig låta dem krympa och stympa vår rörelse- och yttrandefrihet. Aldrig backa för deras barbari.

Samtidigt måste vi kämpa med oss själva för att upprätthålla sans och balans. Det är så lätt att man vid sådana här fruktansvärda dåd drar förhastade slutsatser, sprider desinformation och hat och tenderar att systematisera, stigmatisera och skuldbelägga hela grupper som presumtiva, potentiella terrorister. Det är vid sådana här tillfällen vi måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Som att många människor flytt hit från dagliga terrorattacker. Människor som förlorat familjer och sökt sig till vårt land just för att få läka och leva i fred och frihet. De är lika förtvivlade som vi. Men de riskerar samtidigt att bli måltavlor och syndabockar. Skyldiga tills motsatsen är bevisad. Istället för motsatsen.

Så gör inte terroristerna den tjänsten att anamma deras vidriga världsbild och springa deras ärenden. De vill att vi ska hata varandra. De vill frihetsberöva oss fria medborgare i deras imaginära fängelser. Vi gör tvärtom. Vi älskar mer. Vi bländar mörkret med ljus.

Just därför blir jag så innerligt rörd av Stockholmarnas storslagna och spontana reaktion. Hur människor via sociala medier erbjöd varandra värme, skjuts, en bit mat, en säng. Hur skolan, räddningspersonalen, vården, polisen, kyrkan, föreningar och andra agerade som en enda synkroniserad samhällskropp med vidöppen famn för alla i behov. Alla har anledning att vara stolta idag. Vi har visat världen vad det innebär att vara stockholmare och svensk. Alla ni som ställde upp förkroppsligar solidaritet och öppenhet. Ni är människor med versaler. Sträck på er. Och tack. Om det finns flera som fastnat och behöver någonstans att ta vägen och en sovplats är jag hemma igen imorgon kväll. Mitt hem är ert hem. Även om det är trångt finns en soffa och en barnsäng att tillgå. Och mat i kylskåpet. Tveka inte att maila mig.

Egentligen ville jag rapportera om allt det viktiga som sagts här på världens största Journalistfestival när vi har samtal och seminarier med kollegor från CNN, Guardian, Al Jazeera, Washington Post, NY Times och en massa andra. På mitt seminarium talade vi om näthat, trakasserier, rasism, sexism. Här kan ni läsa mer. Men vi får ta det en annan gång.

Nu sänder jag mina tankar till dem som berövades livet. De som hade så mycket kvar att ge och få. Må de vila i frid. Mina tankar och kärlek till deras förtvivlade familjer och anhöriga. Må de omfamnas i sin sorg och saknad. Må de finna tröst och kraft att gå vidare. Och till alla andra som bevittnade barbariet. Och till alla er hjältar som ställde upp. Tack.

Ta hand om er vänner.