Häromdagen skrev jag om en av många skolor i landet jag besökt den senaste tiden. Det skulle kunna vara vilken skola som helst för problemen jag mötte och beskrev i min Metrokrönika som du kan läsa HÄR är en vardag lite varstans. Inför mina två föreläsningar på skolan gjorde jag som jag brukar, jag hörde mig för med lärarna och eleverna. Det ville sig även så att taxiföraren som körde mig från flygplatsen hade erfarenhet av skolan som jag återberättade.
Problemet på skolan var bl.a. den klassmässiga och etniska segregationen där yrkeslinjer och studieförberedande linjer och introduktionsklasser lever i parallella världar som sällan möts. Enligt lärare på skolan var detta ett allvarligt problem. Ett ännu allvarligare problem var dock att en lärare uttryckt sig rasistisk, sexistiskt och h0mofobt. Inte bara i skolan utan även på sin FB-sida där många av hens elever är hens vänner. Allt detta fick jag veta av initierade källor. När jag föreläste i en fullsatt aula var det knäpptyst. Fina elever från alla möjliga program satt som tända ljus. Jag körde en personlig föreläsning om mångfald och jämställdhet och jämlikhet som landade i självklarheter som behöver bankas in i dessa tider: Att öppenhet och nyfikenhet är roligare än inskränkthet och fördomsfullhet. Att världen är större än Sverige. Att människor inte kan klämmas in i nationaliteter och kulturer som klassificerar folk som ”tråkiga svenskar” eller ”galna greker”. Vi är så mycket mer än våra pass och namn föreskriver. Vi är så mycket mer än våra kön och sexuella preferenser och funktionsduglighet föreskriver. Vi är så mycket mer än våra hudfärger.
Jag bjöd på egna exempel när jag själv gått bet och dragit slutsatser om människor jag inte vet något om. Jag talade om vikten av att stå emot mobbing och inte avfärda människor för att de är för tjocka eller för smala, för blonda eller för mörka eller för att de ber till ”fel” gud eller älskar ”fel” människa. Så enkelt och så svårt tydligen med tanke på att just den lärare som enligt kollegor uttryckt sig nedsättande rusade ut ur min föreläsning med motiveringen att jag ”indoktrinerade” eleverna. Vilket ju egentligen är skolans uppgift. Att fostra elever i demokrati.
Så här står det i skollagen:
Lagstiftning
1. Skollagen
Skollagen omfattar sedan 1998, både förskolan och skolan. Jämställdhet har hög prioritet i skollagen och i återfinns redan i första kapitlets andra paragraf.
§2 ”Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan
- främja jämställdhet mellan könen samt
- aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden. (Lag 1999:886)”
Skollagen om fattar alla som arbetar i skolan. Den gäller alltså inte bara den pedagogiska personalen utan också måltidspersonal, vaktmästare, administratörer, skolhälsovård, städpersonal m fl.
Men sen tog saken en märklig vändning. Trots fruktbara samtal och konstruktiva diskussioner med både lärare och elever blev reaktionerna att vissa på skolan inte känner igen bilden av skolan. Trots att det var deras egen bild jag förmedlade. Istället för att ta tag i saken och konfrontera frågan om likabehandling och rannsaka sig själva så ifrågasätter de bilden. Det som är en möjlighet blev ett problem.
Skolan har blivit en marknadsplats där skolpengen styr och där varumärket är viktigare än värdegrunden.
Istället för att sopa saker under mattan borde engagerade lärare som gör ett fantastiskt arbete, motiverar eleverna och öppnar upp för en dialog hyllas . Vi kommer aldrig vidare genom att sticka huvudet i sanden. Förnekelse för oss inte framåt. Slutenhet är synonymt med stagnation.
Om jag vore rektor skulle jag ta tjuren i hornen, visa var gränsen går och konstatera att vi trots mycket möda och god ambition har en bit kvar att gå. ”För att kunna städa upp måste skiten upp till ytan” som en lärare säger. En annan lärare som i ett mail klagar över ”den negativa publiciteten” skrev att en korridor skämtsamt kallas ”blattekorridoren” av de utländska eleverna som själva går där. Vad kan det bero på?
Ändå är denna skola värd en eloge för att de vågar vädra frågan. För att de överhuvudtaget gör något. Egentligen är det en modig skola som överhuvudtaget diskuterar vår tids viktigaste frågor. Flera borde följa deras exempel.
Sen, när man vet, krävs det mod att dra slutsatser utifrån insikterna och agera därefter. Jag har namnen på de duktiga lärarna som bekände att de är bekymrade och beskrev situationen. Jag har namnet på läraren som egentligen borde söka sig till en annan bransch. Jag har namnen på eleverna som berättar om både positivt och negativt. Nu är det upp till skolan att gräva vidare.
Här har skolvärlden en stor utmaning. Rasismen i skolans värld är inget nytt problem och inget särdrag för någon skola. Den finns överallt. Detsamma gäller sexism och homofobi och mobbing som drabbar alltför många barn. Här kan ni läsa en artikel om detta i DN. Och även i SR kan man lyssna på inslag om detta HÄR.
Så dessvärre går inte mina iakttagelser att betvivla. Det är direkta vittnesmål från berörda och initierade parter. Skjut inte budbäraren. Rensa i röran. Hylla de dedikerade lärarna och ledningarna. Belöna dem som vågar höja rösten i en tid när yttrandefriheten naggas i kanten. Fortsätt kämpa. Det är allas våra barn som fostras och vi har rätt att ställa krav på en skola som skapar fria, kritiskt tänkande medborgare som inte faller för främlingsfientliga förförelseakter.
Jag fortsätter föreläsa i skolor, myndigheter, organisationer och näringsliv. Det har jag gjort i 20 år. Det känns meningsfullt och viktigt och roligt och jag lär mig massor av både maktlösa och mäktiga människor jag möter i hela landet. Om man vill ha en tillrättalagd bild av verkligheten, en retuscherad realitet som varken river eller skaver så kanske man ska vända sig till ett PR-proffs som lär ut konsten att putsa på fernissan istället. Jag talar hellre än tiger.
Jag får min publik att både skratta och gråta, att tänka till och tänka efter och ibland tänka om. Jag lyfter en spegel där de kan se sina egna anleten. Det jag lär mig tar jag med mig. Ibland skriver jag om det eller gör program på temat. Det är min skyldighet som journalist och författare och min främsta uppgift som medmänniska. Sanningen är mitt mål och mitt medel och den är inte till salu. För även om det bara är en enda liten människa som far illa så kommer jag göra allt jag kan för att hjälpa till. Varken mer eller mindre.
God natt. Och hör av er. Jag finns här för er alla.
Reaktionerna är skrämmande. Som att problemet är att du skrivit om det, inte den fruktansvärda rötan hos de aktuella lärarna. Skolan borde utreda och agera på detta omgående istället för att slå ifrån sig. Jag tycker att du ska lämna namnen på de aktuella lärarna till skolledarna. De har då ingen möjlighet att inte gå vidare.
Stå på dig!