En fotbollsälskares fotbollsminnen och en förestående debatt i P1

Inför söndagens P1 Debatt är ett erkännande på sin plats. Jag älskar fotboll. När jag var liten drömde jag om en fotbollskarriär. Jag ville göra mål men placerades oftast som back i Rinkebyskolans skollag för att jag var som en bromskloss. Envis som en åsna och snabb och smidig som en vessla vägrade jag låta motståndarlaget passera mitt revir. Men snart insåg jag att fotboll som var en nödutgång från nödtorften för pojkar inte var en karriärväg för flickor. Så jag slutade jonglera med apelsiner som min idol Maradona gjort på en träning och började skriva poesi istället. Ändå förverkligades en dröm när jag många år senare fick till en exklusiv intervju med världens största fotbollspelare Diego Armando Maradona. Året var 2005 och jag låg på en strand på Mauritius när nyheten nådde mig att han skulle komma till Grekland. Jag for hem dagen därpå i hopp om att få intervjua honom. Alla skrattade när jag avslöjade min avsikt. Senast Maradona gett en intervju hade han nämligen skjutit mot journalisten med ett hagelgevär, sades det. Hans treåriga tystnad och det mörker han fallit i skulle nu avbrytas när han flögs in av Olympiakos. Journalisterna stod på led när jag anlände till Hotel Grande Bretagne i hjärtat av Aten. Hela lobbyn var översvämmat av sportjournalister, nyhetsankare och programledare. Alla män. De fnös åt mig när jag kom dit med tom plånbok och min bok ”Frontkick” som innehöll en text om min barndomsidol. Om hans hypnotiserande dribblingar mot engelska landslaget, om hans hoppingivande och inspirerande passningar till fattiga förortskids. Om hans uppgång och fall.

Gubbarna hade välfyllda portföljer och erbjöd legenden uppåt en miljon kronor för en intervju. Jag som arbetade för Public Service-kanalen ERT hade inte en euro till mitt förfogande. Jag ställde mig vid baren med de enda två utlänningar på hela hotellet. I väntan på att Maradona skulle behaga lämna sin svit väntade en rökande, kaffedrickande armé medan jag började snacka med de två engelsktalande snubbarna i baren. Eric Manasse, en italiensk-judisk man från New York och Alex från Argentina. Vi pratade om allt mellan himmel och jord tills de frågade vad jag gjorde där bland alla män. Jag förklarade min ambition och de skrattade. Det visade sig att den ena var hans agent och den andra hans bästis. När de insåg att jag kom med tomma fickor sa de att jag borde ge upp. Jag översatte min text för dem, skrev amatörmässigt ner mitt nummer på en pappersservett och precis när jag skulle lämna öppnades hissdörren och ut klev den store lille mannen som fått världen att knäböja över hans magiska fötter och finter. Snubbarna stelnade till statyer. Jag hoppade fram och började snacka spanska med barndomsidolen. Sen stack jag hem och sörjde i TV-soffan. På TV-nyheterna talades det om den ”lilla köttbullen” som skulle ge en intervju till högstbjudande och jag såg det som så motbjudande att han som lämnat Lanuz leriga kvarter, flytt fattigdomen och fått allt plötsligt var till salu. Dagen därpå ringde Eric Manasse och undrade vad jag tyckte om rapporteringen. Jag svarade cyniskt att jag tyckte min idol förvandlats till historiens hora. Idag ångrar jag uttrycket. Men jag trodde han hade lite idealism kvar i kroppen trots allt. Då sa Eric, om du kan ha ett TV-team på plats om en timme är intervjun din. När jag ringde min TV-chef trodde han jag hittade på. Ändå kom ett team som grät när de mötte Maradona. Vi gjorde intervjun med en nyopererad fallen fotbollsgud som var väldigt trött och sur för att han var tvungen att banta. När jag inledde på engelska gäspade han. Så fort jag växlade till spanska vaknade han till och började svara. Intervjun sändes slutligen i 33 länder och en kortare version även i SVT.

Efter intervjun åkte jag till Buenos Aires i Argentina och Boca Juniors hemmaplan La Bombonera när Maradona tog över som tränare. Läktaren sjöng och dansade och jag njöt av varenda sekund.

Både före och efter har jag sett fotbollsmatcher runtom i världen – från världens högst belägna fotbollsplan i La Paz i Bolivia till grekiska PAOKs hemarena i Thessaloniki där vi jagades av huliganer efter en hård derbymatch. Här hemma och nuförtiden är jag som alla andra en hängiven Zlatan-fan som träffat vår egen fotbollsgud vid olika tillfällen. Jag har massor att berätta om Zlatan – från när jag ringde och väckte honom när han spelade i Ajax och åkte på en utskällning till en middag under VM när han snackade grekiska och drev med mig om allt man kan tänka sig. Värre retsticka får man leta efter men jag älskar hans humor och betong-attityd som får mig att känna mig hemma.

Sedan jag fick barn har mitt fotbollsintresse svalnat en smula. Jag hinner sällan gå på matcher men uppmuntrar min sexåriga dotter att spela fotboll så ofta och mycket hon kan. Melina har tur som växer upp i en tid och ett land där medvetenheten har ökat och damfotbollen uppgraderats och får alltmer men ändå för lite utrymme. Damlandslagets framgångar glittrar inte lika mycket som Herrlandslagets men jag är ändå optimistisk. Det som bekymrar mig är dock våldet på läktarna och utanför plan. Det som börjar i det verbala våldet och slutar i ren misshandel och som även resulterat i två dödsfall i Sverige. Senast förra året när fyrabarnspappan i Helsingborg dödades. Det verbala våldet kan manifesteras i hot och hat mot exempelvis Sofia B Karlsson som arbetade med ”Fotboll för alla” inom AIK i syfte att öppna upp för mångfald och tolerans. Det slutade med att hon tvingades lämna sitt arbete. På Söndag i P1 Debatt hör ni Sofia berätta om detta. Ni hör även Thomas Bodström, f.d. fotbollsproffs, justitieminister och advokat för familjen som förlorade sin far i Helsingborg. Även Özgur Kurtoglu, frilansjournalist och fotbollsupporter och DNs Johan Esk och många andra medverkar. Vi sänder direkt från Kulturhuset 16.00 och publiken får vara med i debatten och göra sin röst hörd. Ni är alla hjärtligt välkomna!