God afton kära vänner. Tänk att jag överlevde en fredagskväll i Rinkeby. Jag och ett hundratal eldsjälar som skippade fredagsmyset med tacos och verklighetsflykten framför något TV-program och istället talade om livsavgörande frågor på Café Respekt på Folkets Hus i Rinkeby. Man får ju skrämselhicka bara man läser denna artikel i Aftonbladet. Där bor mina föräldrar sedan 40 år tillbaka. Där bodde jag tills jag var 26. Flyttade hem till mamma igen när jag var 36 en sväng och hälsar på så ofta jag kan med min dotter som idag när vi gick på torget sa: ”Kungen och Drottningen borde flytta hit mamma. Då skulle alla älska din lilla by”
Härliga Seluah Alsati hälsade en publik bestående av unga och gamla, beslöjade och avslöjade, Rinkebybor och människor som aldrig förr vågat sig hit. Min mamma och dotter satt också i publiken när jag föreläste om min kamp mot rasism och sexism och konsten att klättra utan kattklor. Där satt också svensk-somaliska unga muslimska läkaren i slöja som berättade om den tatuerade mannen som sa högt att han ”inte ville ha muslimer som spränger barn där” – trots att hon räddar barn. Där satt svensk-somaliska barnmorskan i slöja som berättade att patienterna alltid talade till undersköterskan istället för henne. ”De tror inte att jag är barnmorska. Men jag blir inte arg. Det är undersköterskan som blir arg” förklarade hon med ett leende. Där satt hjälten Delal Sindy som berättade om sin kamp för IS offer i Norra Kurdistan. Där satt killen som berättade om alla som ser förbi honom om de inte fruktar honom. Där satt, Mustaffa, son till Hassan Zatara som blev skjuten i huvudet av Lasermannen. Både hans och familjens liv slogs i spillror. Nu väcker hans son liv i föreningen ”Hassans Vänner” som kämpar mot rasism. Där satt pensionerade, svenska Dine som bott i Rinkeby i över 40 år och var rasande över den skeva mediebilden som framställer Rinkeby som en farlig plats för kvinnor, där satt underbara Åsa Gustavii och stjärnan Guleed Mohamed och den iranske mannen som jobbar med ensamkommande flyktingbarn och hyllade Sverige och svenskarna och 17-åriga Amanda och hennes väninna som vågat sig till Rinkeby för allra första gången trots varningar och Sirad och Ella och en massa andra jag inte minns namnen på. Min föreläsning resulterade i ett samtal om klass, konsten att ta sig från utanförskap till innanförskap och motståndsmekanismer. Ett samtal fyllt av kärlek och kamplust och engagemang för att bryta segregationen som fängslar förmågor, för att blottlägga den rasism som finns inom oss och bland oss alla. På väg ut sa Grekiska föreningens nya ordförande Moissis Nikolaidis: ”Vi måste även tala om rasismen från gamla invandrare mot nya”. Vi måste tala om alla rasismer. Oavsett avsändare. Bara för att man själv invandrat betyder ju inte det per automatik att man älskar alla andra invandrare.
De flesta enades emellertid om sin sorg över hur förorten skildras i media. Det jag skrivit och talat om och skildrat genom hela mitt yrkesverksamma liv. Den ständiga stigmatiseringen som aldrig låter förortsborna få vara normala mammor, pappor, arbetare, arbetslösa, ungdomar. Den som alltid typecastar dem som fruktade förövare, potentiella gärningsmän eller hjälplösa offer. Aldrig någonting däremellan. Det enda deras svartvita reportage lyckas med är att cementera segregationen, exkluderingen och demoniseringen.
”De kommer bara hit och frågar om IS-krigare” sa en kille uppgivet. ”Eller frågar hur rädda vi är för männen på torget” sa en svensk tant som sa att hon aldrig känt sig otrygg. Men det är väl sånt man inte längre får säga i det här landet.
Här efterfrågas ingen retuscherad, rosenskimrande Rinkeby-reklam. Rapportera om problemen med kriminalitet och knark och extremism som drabbar de boende mer än reportrarna på blixtbesök men kräv av makten att de ökar polisens närvaro, att de plockar in de multikriminella, att de satsar på vård, skola, omsorg, fritidsverksamhet så att flera vill flytta hit istället för att inte ens våga sätta sin fot i området.
I det medierna kallar ”no-go-zoner” växer barn upp som ni förr eller senare kommer möta. Barn som bor i Sverige och aldrig träffar lekkamrater som har svenska som modersmål. I dessa ”no-go-zoner” lever människor som aldrig släpps in i värmen för att få uppleva skönheten i den svenska kulturen. I dessa ”no-go-zoner” bor svenska medborgare som tvingas bära bördan av att ständigt representera och motbevisa myterna om sitt bespottade hem. För att förkasta föreställningar som förmedlas genom en ensidig och enfaldig rapportering. Det är orättvist och oanständigt. Alla ni som älskar Sverige och värnar det här landets framtid borde snarare göra tvärtom. Hänga mer i förorterna. Inte mindre.
I min bok ”Bortom mammas gata” beskriver jag rasismens rivmärken och de ärr jag bär genom livet av att ha växt upp i en föraktad förort. Det som var mitt hem. Det där mindervärdeskomplexet sitter som en tatuering i själen. Det är en puttrande vrede och en oförlöst sorg som eskalerar när man ser att den bara fortsätter i ett samhälle där klyftorna ökar och murarna växer. När jag växte upp var det färre religiösa och etniska enklaver. Då gick vi i samma sekulära skolor, vi umgicks över alla gränser, vi spelade instrument och dansade i kommunala musikskolan. Idag har avstånden ökat. De som kämpar där ute är sanna hjältar och behöver allt stöd för att kunna förändra och förbättra situationen. Det finns så mycket man kan göra för att förena förorterna med de segregerade stadsdelarna bortom betongen. Flytta ut departement och myndigheter. Skapa attraktiva boendemiljöer. Locka ut de bästa lärarna som vågar vara auktoriteter och ställer krav och har höga förväntningar på eleverna. Ge de bästa entreprenörerna incitament och morötter för att etablera sig i förorterna så att folk söker sig ut. Samla Sveriges kreativa, innovativa elit och låt dem spåna fram sina bästa förslag för att jämna murarna med marken och länka ihop och läka staden. Så svårt kan det väl inte vara för ett litet land som toppar de internationella innovationslistorna. Finns viljan – finns vägen.
Eller vad tycker du som läser att man borde göra?
Här är några av de underbara människorna som förärade min föreläsning med sin närvaro. Tack för att ni kom!
Måste säga att du är en favorittjej. Glad att du finns här hos oss!!!
”Här efterfrågas ingen retuscherad, rosenskimrande Rinkeby-reklam. Rapportera om problemen med kriminalitet och knark och extremism som drabbar de boende mer än reportrarna på blixtbesök men kräv av makten att de ökar polisens närvaro, att de plockar in de multikriminella, att de satsar på vård, skola, omsorg, fritidsverksamhet så att flera vill flytta hit istället för att inte ens våga sätta sin fot i området.”
Tack Alexandra, håller med dig! På dagtid är Rinkeby en trevlig och levande förort så om det inte vore för kriminaliteten på kvällar och helger skulle Rinkeby faktiskt kunna kallas ”världens by”.
Väldigt bra skrivet och en riktig bra föreläsning om rasismen, blev väldigt tagen då jag skulle bara följa med mina vänner och stanna en stund, blev så att jag stannade hela sessionen och jag var förbluffad av alla som delade med sig korta historier om sin vardag och även åsikter. Tack för jag fick även dela lite av mig själv på plats. Tack alexandra för du gav mig inspiration till att vilja förändra mer!
Tycker du med denna lilla ”krönika” förminskar för alla dom som upplever Rinkeby annorlunda. För alla dom kvinnor & unga tjejer som inte kan klä sig hur dom vill, för alla dom poliser, brandmän och sjukvårdare som inte kan göra sitt jobb i dessa förorter. Listan kan göras lång. Svenska förorter är ett stort problem, svensk integration är ett stort problem. Är själv född och uppväxt i en förort (Husby), har många vänner i Rinkeby, och majoriteten har sett hur det har eskalerat senaste 20 åren i dom svenska förorterna. Gemensamt är extrem Islam som försöker styra. Du borde läsa lite artiklar från Sakine Madon, en av få vettiga skribenter.
Mvh
Vahid
Ungefär 1 av 40 av invånarna i Stockholms värst utsatta områden finns i polisens register. Tycker inte det är så himla samhällsomstörtande farligt som Aftonbladets artikel vill ge sken av. Tack Alexandra för att du lyfter fram alternativa bilder till den demonisera som förekommer i mainstream-media.
Tack Alexandra och ni andra i tråden för era tankar. Alltid roligt att läsa denna blogg. Själv uppvuxen i ett så kallat svensson svennson radhusområde 🙂 men har aldrig upplevt något homogent svenskt där heller. Faktiskt var vi barn på gatan från polen, venezuela, england, srilanka 🙂 . senare flyttade jag till Biskopsgården på Hisingen helt underbar plats med kantarellställen och roliga fruktbutiker. Senast har jag bott i Hisingsbacka och promenerade i skogen, kom hem sent om kvällarna ibland. Ja var faktiskt lärare i skolan där med och hejjade på killgängen utanför ica. Det hände en gång att en liten kille tog mina kassar och bar dem hela vägen till min dörr. Gud vad jag älskade att bo i Hisingsbacka och Biskopsgården. Och vad irriterad jag blev när någon vän knappt vågade hälsa på mig, på grund av hur förorterna framställs. Tack kära Alexandra.
Glömde visst svara på din fråga Alexandra. Vad man skall göra för att lösa problam med segregationen? Jo ta bort fria skolvalet. Elever med liknande bakgrunder söker samma skola. Inför hållbar utveckling som ett ämne i skolan där elever får diskutera globala frågor. Trots att delar av världen brinner så finns det så mycket gott i vörlden med att bygga på. Och se till att myndigheter som arbetsförmedlingen och migrationsverket ligger i förorterna. Sänk kostnader på buss, tåg och spårvagn. Och se till att Alexandra Pascalido får sin egen TV-show 😀
Fantastiskt. ☺️
Rinkeby kallades en gång i tiden för Världens By. I en text av Rinkeby Kids under ledning av Eric Bibb rappade vi på 90-talet ”Wake up people its time to see, the future Of The world is Rinkeby”..
Jag flyttade därifrån 1991, men säger till alla jag känner att jag inte skulle velat växa upp någon annanstans. Där var människor människor, alla var lika mycket värda, svensk eller invandrare snackades det inte om. Vi lekte med varandra oavsett ursprung och utseende. Där grundades mina värderingar – VI ÄR ALLA LIKA.
Jag har aldrig någonsin känt mig otrygg i Rinkeby, och på min tid låste vi aldrig dörrarna.
Men tiderna förändras, överallt! Tror inte någon sover med olåst dörr någonstans.
Rinkeby är inte längre vad det var. Men det är ju inte Sverige generellt längre..
Jag åker inte längre till Rinkeby, har inga kvar där att hälsa på. Men jag fick höra att det inte var lika öppet, rent och vackert längre så jag åkte dit för att titta om det var sant.
Det var en solig dag. Men det var ändå grått. Min gamla skola var nedstängd, stod där förstörd och gapade tomt. Gårdar som jag sprungit igenom var igenbommade med grindar, fönster hade galler för sig och sopor låg på båda sidor av trottoaren.
Jag hade parkerat på sunnanbyplan, och promenerade därifrån till centrum, men vände snabbt. Ville ha min fina bild av Rinkeby kvar, mitt hem..
Jag tycker det är super att ni ”slåss för” Rinkeby, men helt ärligt så har det ju raserat ordentligt. Jag kan inte säga varför då jag inte är helt insatt, men jag förstår varför man inte väljer att flytta dit.
Jag fortsätter berätta om min fina bild av Rinkeby för folk, om varför jag tyckte det var fantastiskt att växa upp där och hoppas att det blir så igen..
Tack Maria för att du delar detta. Jag delar din bild. Så var min upplevelse också. Varenda gång jag åker tillbaka eftersom jag har familjen kvar så minns jag våra år. Det var i vissa avseenden faktiskt bättre förr. Innan alla vände ryggen till. Kram och må bäst,
I den här debatten, liksom många andra, finns det två sidor:
– Svartmålarna (SD och ännu mer höger)
– Skönmålarna (Gammelmedia inkl tex Özz N, Alexandra P minst Expo)
Sanningen ligger säkert även i denna debatt i mitten.
Tack, Alexandra, för en fin och inspirerande kväll ! Och vilken underbar dotter du har. Det var trevligt att också se din mamma i publiken. Hon måste ha gjort någonting väldigt rätt i sin uppfostran för att du blev som du är. Du har en härlig attityd och energi. Tack för att din generositet och för att du är just sådan du är !
Alexandra, tack för att du skötte debatten på Kulturhuset på ett föredömligt och opartiskt sätt – väl förberedd som vanligt – med många intressanta frågor.
När det gäller konstens frihet är jag lite kluven. Jag tycker man kan jämföra Makode Lindes ”N-ordskonst” (skriver så med hänsyn till de ordallergiska) med Lars Vilks rondellhundar och Elisabeth Ohlson Wallins ”Ecce Homo”. Fördelen med sådan konst är att den skapar en viktig debatt, som den i Kulturhuset, om konstens gränser. Nackdelen är att den kan uppfattas som stötande och nedvärderande av vissa grupper.
Vi har redan en lag mot hets av folkgrupp:
”8 § Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.”
Så länge konstnärerna håller sig inom denna lags gränser, tycker jag de ska få vara fria att uttrycka sig som de vill. Samtidigt är det lika viktigt att åskådaren ska få vara fri att välja att ta del av konsten eller inte. Tror detta kan lösas med en tydlig ”innehållsdeklaration” så att känsliga personer som riskerar finna ämnet stötande, varnas och kan välja bort att se den. Om man trots denna varning går och ser utställningen och mår dåligt efteråt så får man skylla sig själv.
Rashid Musa känner du tydligen och det är skrämmande eftersom han tydligt har
gjort sig känd för att tex stödja Muslimska Brödrarskapep. Han fanns i publiken.
https://twitter.com/johanlundberg/status/470676007494893569
Annars är du bra som pl, men för många gäster och för lite tid samt inte mycket till
debatt, men du kan inte klandras för upplägget ensam. Är du aktivist mer än journalist?
Tack. Vi har 2 timmars debatt på ett enda ämne. Att du upplever det som lite tid är ett gott betyg. Kanske har vi för många gäster? Anledningen är att vi vill ha en bred uppslutning och många olika åsikter. Kram.
OK I hope he will avoid troubles when traveling
hermes kelly 35 handbags faux http://www.modetaschen.in/en/hermes-kelly-35-c12_15.html