Skrivet i all hast när hela landet biter på naglarna. Om en timme kommer landet att sluta andas.
”Bollen är rund. Matchen varar i 90 minuter. Allt annat är teori” har den gamle tyske fotbollspelaren Josef Sepp Harberger sagt. I Aten råder fotbollsfeber. Det är David mot Goliath när Grekland möter Tyskland ikväll. Matchen har fått politiska dimensioner. Paralleller dras mellan den nya regeringen och landslaget eftersom de båda har var sin Samaras och Karangounis.
Min husgud Maradona har sagt att ”om 300 greker kunde vinna över 10 000 perser i slaget vid Thermopyle kan de vinna över tyskarna”. Tyska filosofer talar i TV-nyheterna om grekerna som Europas främsta överlevnadskonstnärer. I tidningarna talar rubrikerna om de skuldsattas revansch. Om den grekiska stoltheten och revanschlusten. I ett humorprogram gör de voodoodockor av de tyska spelarna. I något obehagligt debattprogram talar de om det tyska landslaget som otyskt då spelarna har rötter över hela världen. Sådana rasistiska utspel bemöts dessvärre inte och gör mig illamående.
I tyska tidningar finns symboliska klichéer som lyder: ”Tyskarna kastar ut Grekland ur euron” och en massa andra provokationer om fattiga, stackars greker.
I grekiska läser jag: ”Kan man krossa sina sponsorer?” Eller: ”I 90 minuter finns inga fattiga och rika.” Nu måste jag dock skynda hem till vänner för att njuta av matchen. Må de grekiska gudarna bjuda på mirakelmål och grekisk glädje. Puh.
