God kväll i vinterland. Idag damp den här fina tidningen ner i min brevlåda. Här finns intervjun att läsa i sin helhet!
Ikväll har jag ätit en spontan och mycket god schezuan-middag med tjejkompisar på nyöppnade Surfers på Regeringsgatan 88. Ni Gotlandsvänner känner säkert till krogen som funnits länge i Visby.
Häromdagen bjöd jag min underbara Barbro på lunch. Barbro är Melinas mysiga farmor och en riktigt nära vän som jag älskar. Vi kan prata om allt och tiden rinner bara iväg när vi ses. Vi åt i alla fall på Adam & Albins Matstudio på Rådmansgatan som bara har lunchöppet och ingen bordsbokning. De prisbelönta, unga kockarna serverar enbart ramen som är himmelsk och en pannkaka som jag äter till efterrätt. Deras bryggkaffe är förmodligen det godaste jag druckit. Första gången jag var där råkade deras rostare vara på plats. Det är en svensk man som reser runt till Etiopien, Costa Rica, Ecuador där han besöker familjer som odlar de finaste kaffebönorna. Sen har han ett eget rosteri här i Jordbro och ägnar sina bruna bönor all kärlek.
Nu ska jag slakta en artikel jag skrivit. Först ägnar jag en massa tid åt att läsa in mig, sen, skriver jag så fingrarna brinner och sen sitter jag här och våndas över 10 000 tecken som måste stryka på foten. Fy fan för att jag inte har en egen tidning där jag får skriva vad jag vill och hur långt jag vill. Fy fan för att jag inte har ett eget TV-program där jag kan intervjua alla fantastiska människor jag möter. Som de syriansk-svenska systrarna Silva och Theodora som jag lärt känna på Arlanda där de arbetar. Efter att vi hejat några gånger bestämde vi oss för en lunch och häromdagen bjöd de hem mig och Melina till Märsta. Det var en helt vanlig trist tisdag när vi satte oss på pendeltåget. Inte visste vi vad som väntade i den lilla lägenheten i en betonglänga som påminde om Rinkeby. Där stod deras vackra döttrar och en son som välkomnade oss till ett dignande bord av en massa libanesiska läckerheter – hummus, tabbouleh, ris med nötter, köttgrytor. Sen rullade vi in till soffan i vardagsrummet och tittade på arabisk tv och tjejerna, som alla är systrar och kusiner, lärde oss allt om Mellanösternmusik och arabvärldens stjärnor. Silva kom in med så många exotiska fruktfat, chips, kakor och bakelser att Melina utbrast: ”Mamma, de här är våra bästa vänner. Och de rikaste vi känner”.
Hon förstår ännu inte att generositet inte nödvändigtvis går hand i hand med rikedom. Det här är en helt vanlig, hårt arbetande familj. De jobbar skift och kämpar hårt men behandlade oss med sådan värme och kärlek att jag ville gråta. Nu har jag bjudit hem dem och gissa om jag har prestationsångest.
