En kvällstidningsjournalist ringde och frågade om mitt värsta julminne. Jag kunde inte välja ett. Jag hade ett helt radband av värstingminnen sen bardomen. En tomte som aldrig dök upp. En pappa som alltid var närvarande i sin frånvaro. Eller tvärtom. Frånvarande trots sin närvaro. En splittrad släkt och familj. Knappheten som tvingade mamma att trolla ihop julbord på extrapriser. Ändå gjorde hon underverk. Bakade vartenda bröd själv. Gjorde baklava och kourambiedes. Rullade varenda kåldolme och griljerade julskinka för att integrera oss i det nya landet. Någon strumpa fick vi flickor till jul men mamma kunde sällan hålla sig utan delade ut allt så fort hon köpt det. I ren och skär glädje.
Under alla mina jular i Rinkeby ringde det regelbundet på dörren. Grekiska barn och föreningar sjöng julsånger med en bössa i handen. Som barn brukade jag och systrarna göra samma sak.
När de ringde på vår dörr låtsades vi ibland att vi inte var hemma. För att vi inte hade några slantar att skänka. Samma stumma och stängda dörrar mötte jag och systrarna också emellanåt. Man hörde hur det stökades bakom dörren och betongväggarna och trots envisa påringningar var det ingen som öppnade. Någon gång ropade vi genom brevinkastet: ”Vi vet att ni är hemma”. Då öppnade en tant, avbröt oss mitt i sången och bjöd på torra kakor vi tackade nej till. ”Ni är inte bara envisa, ni är oartiga också!” sa hon och uppmanade oss att äta upp. Därefter gick hon under smeknamnet: häxan.
Ibland mötte vi andra julsjungande kamrater i portar som kunde råda oss att springa till familjen Papadopoulos på sjunde våningen i gröna huset på Västerbybacke för de stoppade ner sedlar i bössan. Men man var tvungen att komma dit tidigt innan deras tjugolappar och femtiolappar tog slut. Mest fick man av dem som hade affärer, spelhålor eller taxi. Efter en heldags påringningar på alla Rinkeby-dörrar med grekiska namn var man garanterat sprängfylld av sirapsbomber och julgodis och kunde sjunka ner framför tv:n. Men allt detta var innan portkoderna infördes. Då när portarna stod vidöppna för oväntat besök.
Det jag minns mest av jularna är ändå saknaden. Efter pappa. Efter en vanlig familj. Efter en traditionell jul. En släkt som kunde samlas. Vuxna som inte bråkade. Efter att någon gång få uppleva det jag såg i TV. Och då menar jag inte någon Fanny & Alexander-jul för det var för fjärran. Utan kanske någon Norén-jul med julvett och etikett och lite ångest.
När jag flyttade hemifrån som 25-åring ville jag helst jobba på jularna. Eller fly om jag kunde. Men sen kom en dag när allt förändrades. Det var som om en liten älva klev in i mitt liv med sitt trollspö och spred glans och glädje och gav julen mål och mening. Melina har fått mig att gilla jular. Och jag kommer aldrig, så länge jag lever, att fira en jul utan henne. Även om vi delar vårdnaden med hennes fina pappa. Så i år blir det en modern familjejul då vi firar med min Melina och min Jacob hemma hos Melinas pappa, hans tjej och deras nya bebis, hennes mamma och bonusmamma och pappa och min mamma och Melinas farmor. Och några till. Det blir knytkalas och jag bidrar med smör- och gräddbombad Janssons Frestelse och annat godis. Det blir en julklapp per skalle för en hundring som läggs i en säck och delas ut slumpmässigt. Sen blir det grekiskt julfirande i Rinkeby imorgon hos min mamma. Då har min mamma namnsdag och min älskade Jacob fyller år. Dagen därpå firar vi jul hos Jacobs familj. Bilder på tredagarsfirandet kommer men nu vill jag önska er alla en riktigt God Jul och hoppas framför allt ni får julefrid och en överdos av kärlek och gemenskap och klappar på kinden. Blir ni besvikna, gör då som jag gjorde som barn – ägna en tanke åt dem som inget har. Läs min favoritsaga: ”Flickan med svavelstickorna” och kom ihåg att dessa barn finns i verkligheten. Inte långt ifrån oss.
Ring gärna någon som du vet kan vara ensam en dag som denna. Säg bara hej och jag tänker på dej. Det räcker längre än vi tror.
Ta hand om varandra. Och tack för att ni finns här för mig.
