Igår firade vi svensk film på Guldbaggegalan. Sofia Eng, min väninna från LA var med. Vi hade lovat varandra att vi skulle ses hos mig i god tid och förbereda oss i lugn och ro. Givetvis stod jag i duschen 30 minuter innan vi skulle stå på röda mattan. Jag hade ett rött öga av något virus, var helt slut efter en lång dag på Sveriges Radio och håret vägrade lyda order. Så det blev en snabb tofs och några kajalstreck innan vi med andan i halsen slängde oss in i en taxi. På röda mattan gnistrade alla. Min stilikon är Lena Endre som alltid är så elegant. Själv blir jag alltid spänd och nervös på röda mattan. Det känns som om jag gått vilse eller lever ett låtsasliv. Men sen går man i rollen och sträcker på sig och intalar sig att man minsann duger som man är trots att man inte haft hår- och sminkproffs och stylister hemma. Till min stora förvåning fick jag fem getingar av Expressen för min outfit. Bäst klädd-utmärkelsen kom som en kul överraskning när jag stod i Ring P1-studion osminkad i luva och gamla jeans. 
Galan var kul men skulle inte skadas av att slimmas och stramas åt lite. Petra Mede var en fröjd i sin proffessionalism och timing och sympatiska skådespelaren Gösta Ekman tog talande nog över scenen med sin oändliga anekdot när han egentligen skulle hylla sin kollega Birgitta Andersson. Han är varken den första eller sista mannen att göra så. Skillnaden är dock att denna generation är mindre tolerant mot mansdominansen. Bäst tacktal levererades av coola Bianca Kronlöf i ”Svenskdjävlar”. Jag är så glad över att jag fick gå och applådera alla fantastiska filmskapare som detta land föder och stödjer. (Flera proffsiga fotografier kommer inom kort)
Nu Natti Natti!
Beundrar din kraft och energi! Hela du lyser?