Jag älskar P1 Debatt. Vartenda program får mig att både skratta och gråta. Gäster från livets alla skeden. Människor som med sina egna berättelser som träder fram ur sin skuggtillvaro och kompletterar berättelsen om samtida Sverige. Människor som har modet att dela med sig och samtal med makten, expertisen, forskarvärlden. Idag grät jag under sändning. Hjärtat knöt sig när jag hörde Per Holknekt som med tårfyllda ögon berättade om ensamheten i hemlösen. Eller folkkära Ison Glasgow som gav ett barns perspektiv. Eller artisten Mange Hellberg som levt i ett ohyggligt mörker sen han var barn. Då när han hellre önskade att han bodde på gatan än att behöva vara hemma. Eller Birgitta Sundquist som till och från levt på gatorna sen 70-talet. Samma öde har hennes son fått uppleva. Lyssna här på P1 Debatt om ni missade det och dela det gärna med alla andra. Det är alla dessa mänskliga möten, korsbefruktningen mellan de som vet hur det känns och de som sitter på lösningar. Publiken på plats var också fantastisk och bidrog med tankar och förslag.
Tack till alla er som var där, alla som medverkade, alla som vågade vrida på perspektiven. Läs Ison Glasgows bok: ”När jag inte hade nåt”. Det är en gripande skildring som alla borde ta del av. Kram och God kväll!