Nätkärlek

Precis som alla andra blev jag djupt drabbad och bedrövad av näthatet som skildrades i ”Män som näthatar kvinnor” i Uppdrag Granskning i SVT. Ni som läst min bok ”Bortom mammas gata” vet att hot och hat varit en del av min vardag sen jag vågade sticka ut hakan första gången i början på 90-talet. Sen dess har jag inte bara privat emottagit hatbrev utan även läst hatattacker på öppna websidor där jag kallas allt ifrån zigenarhora till blattefnask. En rasistsexistisk stinkande cocktail med avsikt att få mig att tiga.

När jag försökt polisanmäla har jag avråtts med hänsyn till antingen avsändarnas anonymitet eller att hatarna frodas om de får medial uppmärksamhet. Så rådet har varit att låta det höljas i tystnad. Och jag har tigit. Och varit rädd i min tystnad. Utan en fast arbetsgivare som kan fixa skyddsglas eller säkerhetsanordningar i mitt hem. Därför lider jag med de utsatta bloggarna och kvinnorna som saknar positioner där de får tillgång till skydd. Som Julia. Vilken heroisk tjej. Hon är värd all kärlek och allt stöd. Hennes yttrandefrihet är värd att slåss för. Hennes och alla andra som tvingas tänka ett varv till eller modifiera sitt budskap av fruktan för förföljelser. För det som sker är ett hot mot demokratin.

Samtidigt har en fantastisk Nätkärlekskampanj dragits igång som inger hopp och mod. Glöm aldrig att de goda krafterna är flera. Och glöm aldrig att peppa varandra i er vardag. Inte enbart de som offentligt formulerar sina tankar utan även era arbetskamrater och vänner som i ett fikarum vågar ta strid för det goda. Själv vill jag tacka alla er som hört av sig. Jag känner mig hedrad och stärkt och jag blir imponerad av er generositet. Så här lyder dagens brev:

”Efter gårdagens Uppdrag granskning har det startats en kampanj som går ut på att man ska maila sin favoritjournalist och visa sin nätkärlek i kontrast till näthatet som råder. Därför skriver jag detta mail till dig. Du har varit en stor förebild för mig sedan tonåren. Jag minns när jag träffade dig under en ceremoni för offren i brandkatastrofen i Göteborg. Jag var 14 år gammal och du frågade mig om vart du skulle ta vägen som konferencier. Några år senare lyssnade jag på när du höll ett seminarium i Frölunda Torg, jag köpte din bok, Bortom mammas gata och fick den signerad. Du var så himla härlig, vilken värme och utstrålning! Jag läser ofta dina kolumner och blir så himla glad varje gång du dyker upp i tv-rutan och du säger vettiga saker rakt från hjärtat. Jag blir så glad och jag känner mig stark. Vilken energi du har! Vilken kraft! Och den smittar av sig hela vägen från tv-rutan rakt in i mitt hjärta! Den inverkan har du på mig och på oss unga invandrartjejer (vet inte om man fortfarande anses vara ung vid 28…).