Hej kära ni. Här kan ni läsa min kolumn i Journalisten som delats en massa gånger. Om rasismen på andra sidan Atlanten. Om mitt skolbesök i Washington Heights, New York. Och mediabilden.
Idag fick jag en tidning jag blev intervjuad i för några månader sen. Omslagsbilden var fin men jag fastnade desto mer för denna bild där jag står i Maria Westerlinds isblå klänning och konstaterar att:
För så är det. Kan jag-kan vem som helst. Jag hade alla förutsättningar som krävdes för att misslyckas. Mitt livsmanus var skrivet på förhand. Men ingen hade räknat med att jag inte dansar efter andras pipa. Att jag inte följer utstakade banor. Att jag drar upp egna stigar och går dit min egen kompass pekar. Skilsmässobarn, invandrarflicka, från trasig arbetarfamilj utan diplom, medaljer, universitetsexamina, silverbestick och bordsskick eller arvegods. Jag hade ingenting och jag fick allt jag önskat mig. Ett arbete jag är stolt över och skapat själv, av egen kraft. En familj. Ett liv fyllt av inspirerande vänner och lärorika resor. Rynkor och gråa hårstrån som vittnar om erfarenhet och visdom. En ryggrad som inte böjer sig för överheten. Kan jag- kan ni. Det är bara att formulera vart du är på väg, spotta i nävarna, svettas och kämpa, hjälpa andra på din väg, visa medlidande med dem som har det tuffare och njuta för vartenda lite mål och delmål på vägen.