Var på Palme-premiären som min kompis Mia Jorpes bjöd in till. Fantastisk film! 
Alla borde se den. Oavsett vad ni tycker om Palme eller politik. Jag gillade Palme. För att han vågade sticka ut, ta konflikt, blottade ett blixtrande rättspatos och internationellt engagemang. För att han tog ställning mot rasism, apartheid och orättvisor. För att han var en retoriker som målade med sina metaforer.
När jag växte upp i Grekland under militärdiktaturen viskades det om den svenske statsministern som demonstrerade mot juntan. Det viskades om en man av folket som åkte tunnelbana och bodde i ett radhus. Efter demokratiseringen döptes flera grekiska gator efter Palme. Men jag har också gått på Olof Palmes gata i Santiago i Chile. Runtom i världen finns det fortfarande människor som minns honom för hans freds- och frihetskamp. Och det är vackert.
När jag var tonåring kom han till Rinkeby och hälsade på oss. Han betedde sig som om han var en av oss. Natten då Palme mördades var jag någonstans i Norrland. Rinkebyskolans bästa elever fick åka till en kursgård för att lära sig data. Vi hade just anlänt i det vita, vadderade landskapet. Allt var nytt och sagolikt. Vi bodde i en stuga för första gången i våra liv och vi åt polarbröd och Skogaholmslimpa för första gången. Vi fick gröt med äppelmos och blodpudding och det kändes som världens lyxigaste resa.
Men på andra dagen, väcktes vi tidigt på morgonen av en kvinna som fåordigt informerade oss om att vi skulle hem direkt med en buss. Vi trodde alla att någon i gruppen busat. Att någon satt eld på något, att någon snott något eller betett sig illa. Sådana som vi var så klart inte var välkomna till en sådan idyll. Vi hörde inte hemma i sagorna och om vi fick tillträde till det sagolika var det alltid någon med självförakt som tvärt förkortade vår vistelse. Vi var övertygade om att vi blivit utkastade tills vi hörde på bussradion att Sveriges Statsminister skjutits på öppen gata. Vår statsminister. Dödad. Palme var verkligen Vår. Han var vår också. Vi var flera som grät. Och jag tänkte direkt på min pappa som på nätterna städade på Casinot som då låg i hörnet.
Senare i livet har jag förstått att Palme var mer komplicerad än så. Att det fanns folk som hatade honom. Att han kanske inte bara var den fredsduva vi trott. Hur det än var, Må han vila i frid. Sorgen och saknaden efter honom lever och svensk politik är en personlighet fattigare.
Fina ord om Palme. Han var kanske inte från början en ”man av folket”, men i sin gärning stod han på folkets sida. Han hade vyerna som gjorde honom ofta ensam eftersom stora delar av svensk folket inte hängde med i vad han tänkte och gjorde.
Men varför skulle ni måsta iväg från kursgården, det kan jag inte förstå. Hade det verkligen koppling till mordet? Märkligt i så fall.
Med Palme dog den Svensks socialism dog Sverige son vågade stå på de fatiga i världen mot alla diktaturer och framför allt mot den amerikanska imperialismen .
Stöd en grek – bli fadder idag! Hjälp Kostas, Dimitrios och Georgiosodupulopululosos att få det fortsatt bra hemma i Grekland, de riskerar nämligen hemskheter i sitt hemland som t.ex. att betala skatt, jobba längre om dagarna än 08-15, inte få sina 14 månadslöner om året, inte få gå i pension vid 50 års ålder med 96% av lönen. Ge din gåva redan idag. SMS:a Souvlaki till 72 500. Sms:et kostar 16 000 kr+ev op.avg.
Hahaha! Det var det roligaste jag har läst på länge! Är du nån sån där ståuppkomiker? Om inte tycker jag du kan dra åt helvete! Hur kan man bara skriva något så idiotiskt!!!!!
15 september 1976 var Olof Palme och talade i Partille utanför Porthälla skola. Jag var 11 år och det var mitt första politiska möte, men inte det sista! Minns ännu hur han tog sig tid med en liten 11-årig tjej som ville ha en autograf på ett papper som blivit alltför skrynkligt eftersom jag hållit det i handen, och att han kramade min hand när han lämnade autografen till mig. Den nya filmen om Palme måste jag också gå och se! Respekt! =)