Sommarens värsta ögonblick

Så kommer då den där stunden. Ögonblicket jag bävar för och fruktar. Som får kroppen att krämpa. Fyller halsen med en klump. Gör andningen tung. Får hjärtat att kura ihop sig av sorg. Det är dags att lämna Melina till sin fina pappa. Han är här i Aten. Jag bjuder på fantastisk födelsedagslunch på favoritkrogen Ithaki med Melina, Jacob och Johan. Vi skålar för vår fina familj. För allt som varit och allt som komma skall. För att vi lyckats så väl. Vi firar att jag fyller år imorgon och att Melina ska tillbringa några dagar på Atens riviera med sin pappa. Och trots att allt är vackert så dör jag en smula. Jag kan ändå inte ta farväl som en mogen människa som vet att vi snart ses igen. Jag går sönder. Jag gråter bakom solglasögonen och Melina undrar om det är de nyfödda kattungarna vi just lekt med. De som förlorade sin mamma men som blir väl omhändertagna av restaurangpersonalen som gör rent deras ögon med kamomillte och bjuder på färsk fisk och mjölk. På vägen hem gråter både jag och Jacob. Om en kvart kommer en taxi som ska ta oss till flygplatsen och sen till en vingård i Toscana. Vi ska inte ut i krig. Det faller inga bomber över vårt bostadsområde. Vi behöver inte fly ut i ovissheten. Vi riskerar inte att drunkna i ovälkomnande vatten. Ändå gör det så ont i mammahjärtat. Två veckor utan mitt hjärta. Utan människan som varit en del av min kropp och nu är det viktigaste i mitt liv. Tills vi ses igen.