Uppesittarkvällsminnen

God kväll. Uppesittarkväll ikväll. Och jag minns när jag ledde Uppesittarkvällen med Anders Lundin i SVT. Året var 1998 och jag var så fylld av förväntan. Trots kartonger fyllda av hat- och hotbrev som anlände till både mig och cheferna. ”Ta bort svartskallen från TV-rutan”. ”Låt inte en svartskalle förstöra vår svenska jul” skrev de snällaste.

Det var så mycket hot att publiken fick visa id-kort och jag sminkades omringad av poliser. Mitt brott var mitt namn. Mitt ursprung. Min kultur. Som också firar jul men ändå inte var värd att vara julvärd. Jag minns att jag grät när jag satt i sminkstolen. Att sminkören fick måla flera lager mascara och pudra bort tårarna. Jag minns att jag inte ville låta dem förstöra den lycka jag kände. Inget bombhot skulle få mitt leende att stelna. Inget skulle få förstöra firandet och förtroendet jag fått.

Dagen därpå hängde jag upp min blodröda sammetsklänning och reste iväg till mångkulturens mecka, New York. Där var TV-rutorna fyllda av människor från alla kulturer och kulörer. Där önskade de tittarna Happy Kwanzaa och Merry Christmas och Happy Hannukah. Utan mordhot.

På flyget hem, fylld av optimism, inspiration och arbetslus, såg jag Aftonbladet. Nazister utanför min hemdörr. En terroristorganisation som hette Nationalsocialisterna Stockholm. Nu kunde jag inte längre bo hemma. Historien utvecklades till en smutsig uppgörelse som ledde till rättegångar i alla instanser. Ända till Europadomstolen. Allt finns att läsa i min bok ”Bortom mammas gata”.

Jag förlorade jobbet som programledare för det mångkulturella magasinet Mosaik och sattes i karantän. Som om jag begått ett brott. Jag skulle döljas för att inte provocera nazister och rasister. Sen dess har jag kämpat för att inte gå under av rädsla. För att inte ge vika för mörkerkrafterna. För att inte drunkna i bitterhet och uppgivenhet.

Sen dess har mycket vatten runnit under broarna. Jag gick vidare som en ärrad krigare. Och nu vaknar alla minnen till liv. Häromdagen fick jag ett sex sidor långt brev hem. Ett hatbrev som påminner om breven jag fick då. Om att jag är zigenare som aldrig kommer bli svensk. Om att de ska göra allt för att jag ska försvinna från offentligheten. Om att varken jag eller min avkomma någonsin kommer att bli svenskar. Och annat osmakligt som jag inte vet hur jag ska hantera.

Och då kommer också ljuset. Nästan 20 000 människor som samlas i Kärrtorp för att manifestera mot rasism. Kärtorp. Där kärleken övervinner rädslan och hatet. Och det påminner mig om när jag ledde manifestationen på Medborgarplatsen till minne av Björn Söderberg som mördades av nazister. Nazister från samma gäng som de som varit utanför mitt hem. De som fick hela mitt liv att falla som ett korthus.

Ändå är jag optimistisk. Hoppfull inför vårt gemensamma ansvar för det här samhället. Vår kärlek till det här landet och för att vi tillsammans ska kämpa för att hålla debatten på en anständig nivå. Där vi istället för att skjuta på varandra förenas mot dem som vill välta demokratin. Dem som ihärdigt försöker misstänkliggöra och splittra de goda krafterna. Gå inte på deras finter och knep. Låt er inte nedslås. Res er upp. Höj rösten. Ta ställning. Fira kärleken. Utvidga gemenskapen så att den innefattar flera. God Jul!