Från glamour till ghetto

Igår kväll var det flott middag på Akropolis-museet. Jag umgicks mest med Nobelpristagaren Paul Krugman som berättade om näthatet som översvämmar hans mailkorg och som fått honom att sluta läsa kommentarer och Valerie Plame, fd CIA-spionen som avslöjades av Bushgänget. Nu kampanjar hon för Hillary Clinton som var den enda som hörde av sig när helvetet bröt loss.

Idag smet jag ifrån NY Times Demokratiforum och skolkade från middagen hos borgmästaren. Jag smet inte för att det var tråkigt. Det var ett fantastiskt fullspäckat program med den sylvassa tecknaren Patrick Chapatte som deklarerade: ”Vi lever i en öppen värld med stängda sinnen”. Vi tog del av en internationell student-debatt om demokratins mytologi där studenter från bl.a. Syrien, Ryssland, Grekland, USA, Frankrike, Storbritannien, Indien vände och vred på demokratins brister och utmaningar. Sedan kopplade vi upp oss med Nabeel Rajab som sitter i husarrest i Bahrain. Han och hans familj har fängslats, torterats, trakasserats för att de kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Nabeel gav oss som satt i det gamla grekiska parlamentet rysningar med sin appell: ”Vi är inte bara offer för en förtryckande, totalitär regim. Vi är också offer för ett hycklande internationellt samfund som inte säger ifrån. Ett internationellt samfund som med sin tystnad ger regimen grönt ljus att fortsätta trampa på våra mänskliga rättigheter. Ställ er på vår sida. Sluta göra affärer med diktaturer som fängslar folk för att de över huvud taget vågar tala. Vi är den största exportören av terrorism och extremism och det beror just på bristen på yttrandefrihet och demokrati. Så vänd oss inte ryggen”.
Det är en ond cirkel som bör brytas. Om vi föder förtryck och förföljelser genom ekonomiska transaktioner, vapenhandel och andra affärer tvingas folk fly sina hem för att kunna andas och åtnjuta sina mänskliga rättigheter.
På samma sätt borde det internationella samfundet agera mer handlingskraftigt för att stoppa det kroniska kriget i Afghanistan som tvingar miljoner människor på flykt och barbariet i Syrien.

Jag smet ifrån alla andra eminenta celebriteter för att gå till Victoria-torget där hundratals människor på flykt hänger.

Här möter jag Mohammed, sex månader gammal, från Kandahar i Afghanistan, som burits 70 km i sin mamma Fatimes famn på Mytilini.  Fatime visar sina svullna fötter fulla av blåmärken. Rojkan är hennes syster och har med sig sina tre pojkar. Familjen som betalat nästan 40 000 kronor och rest i en månad för att nå Grekland och Europa drömmer om att få komma till Sverige. ”Sweden cool” säger pojkarna och jag tror de menar att det är kallt men de upprepar det tills jag inser att de säger School. Deras storasyster som är 12 år har aldrig fått gå i skolan. För att hon är flicka och talibanerna motverkar flickors skolgång.
Alla jag talar med vill vidare. De får lite kläder, bröd och vatten av atenare men de saknar resepengar. Mitt hjärta brister när jag ser alla dessa utarmade människor som har en lång väg kvar till ett värdigt liv.

En blonderad dam med fem kassar leksaker. Barn i alla åldrar kastar sig över henne. Hon trängs in mot ett träd och barnen skriker och gråter och skrattar medan hon delar ut nallar, dockor, bilar. En man har lagt sig på en madrass och försöker sova. En annan sover på asfalten med ansiktet tryckt mot en svart plastsäck. Alla vill berätta men deras engelska räcker inte riktigt till. Här möter jag också en man från Turkiet som bott i Grekland de senaste nio åren. När jag undrar vad han gör på torget säger han att han vill hjälpa människorna att resa vidare. I området rör sig en massa människosmugglare. Även om det är ett tvivelaktigt uttryck då det bland annat är våra fästningar som skapar smuggling och gör det till en vinstgivande verksamhet kan man inte kalla dem för annat då många av dem tjänar enorma summor på människors utsatthet.

Efter Victoria-torget åkte jag till Kerameikos som kallas för ghetto. Här bor migranter, minoriteter och fattiga av alla slag. På caféet sitter gamla gubbar som röstar på Gyllene Gryning för att de hoppas att de ska ”slå sönder systemet”. Jag hälsar på Konstantinos Polyhronopoulos som jag beundrar för att han är en sann människa. Hemma hos honom och hans sociala kök hänger ensamma romska barn som får gå i skolan för första gången. Hit kommer hemlösa som hjälper till med matlagning för andra hemlösa, fattiga eller folk på flykt. Konstantinos har just återvänt efter en månad på Mytilini där han lagade mat åt 40 000 människor. Han minns mannen som vädjade om mat för sig och sin familj som inte ätit på tio dagar. Det var så kaotiskt och maten var nästan slut när den desperata pappan satte en kniv i halsen och hotade med att ta livet av sig om inte hans barn fick lite spaghetti.

Konstantinos berättar om hjärtlösa affärsidkare som sålde vatten och kex till hungriga människor för ockerpriser. Han berättar om folk som stod vid stranden för att sen springa till båtarna och istället för att ta emot flyktingarna eller köra dem till hamnpolisen, slet loss motorerna och allt som var värt något för att sälja det tillbaka till smugglarna på andra sidan kusten. Konstantinos berättar om hotellägare som debiterade dubbelt för syrier som kom med femhundra-euro-sedlar i plastpåsar fasttejpade  runt låren. Samtidigt berättar han om företagare som sett sina affärer gå omkull pga den humanitära katastrofen. Och alla de hundratals människorna som hjälper till på alla sätt de kan. Två svenska studenter från Stockholm, Sara & Linn, som solade på stranden när flera båtar kom in med mammor och barn, män och gamlingar i rullstolar. Svenskorna lämnade solstolarna och åkte iväg med sin moppe och köpte en massa vatten och började hjälpa till. Dagen därpå anslöt de till Konstantinos matlagning och ägnade sina dagar i solen åt solidaritetsarbete. Vilka hjältinnor! Snacka om att man blir stolt som svensk.
Två semesterfirande tjejer från Paris som drack mojitos på stranden när sju fullproppade båtar kom engagerade sig så till den grad att de gav sina hemresebiljetter till ett par från Syrien medan de själva valde att stanna kvar och fortsätta arbeta som volontärer i en månad.

Ni som vill hjälpa Konstantinos och Elena och deras sociala kök och föreningen ”Den andra människan” som jag verkligen kan rekommendera kan klicka på länken.

Nu måste jag titta på den grekiska premiärminister-kandidat-duellen. Löjeväckande på många sätt. God natt.