Medan vi påskar på Mauritius…

Hej från påsklov på Mauritius. Hoppas ni mår fint. Min dotter har hittat på ett nytt verb. ”Vi kan väl påska lite, mamma?” föreslog hon igår när det var cirkusshow på Club Med som varenda kväll bjuder på nytt spektakel. När jag undrade vad ”påska” betyder tittade hon förbryllat på mig och förklarade: ”Att påska är att leva loppan på påsken. Att äta påskägg till frukost och lägga sig vid midnatt eller när kroppen säger till. Inte när mamma säger till”.

Så vi somnade framåt midnatt och jag vaknade som vanligt för tidigt för mitt eget bästa. 06.50 var jag klarvaken medan Melina sov som en stock. Så jag smög ner, tog en powerwalk, gick förbi gymet mest för att ta instagram-bild (@pascalidou) för att markera Måndag morgon som början på mitt nya hurtiga liv, (som oftast brukar hålla en dag eller två)  och sen tog jag ett dopp i  simbassängen som jag hade helt för mig själv. Vartenda simtag i det solglittriga vattnet följdes av ett nyfrälst glädjetjut av typen: Jag älskar mitt liv./ Tack för allt jag får uppleva. / Så här vill jag vakna varenda dag./ En dag ska jag leva på en plats där varenda dag ska inledas med havsdopp och strandpromenader. 

Då har jag ändå varit ganska deppig en tid. Ni vet det där vakuumet jag skrev om. Tomheten som infinner sig efter att ha avslutat ett magnifikt och samtidigt krävande och utmanande projekt och saknaden efter alla kollegor som blev som min familj. Och nu ovissheten. Vart är jag på väg? Vad vill jag nu? Hur går jag vidare?

Tills det slår mig att man måste vila i alla känslolägen. Ta svängarna och luta sig mot kurvorna. Acceptera dem. Som vi accepterar att natten blir till dag. Att sommaren blir till vinter. Att alla dygns- och livsfaser har sin egen mål och mening. Och att vi är olika. Även om jag älskar tidiga morgnar och soliga dagar behöver jag mörker och kyla för att retirera. Ta ett steg tillbaka.

Roligast med Club Med är att man får träffa människor från olika länder. Både personal och gäster. Vi frullade med britter som berättade om rasismen som enligt dem blivit mer påtaglig efter Brexit. Ja, de var svarta. Och högutbildade och bor fint i London och har förmågan att försvara sig men är oroliga för sina barn.

Vi lunchade med ett mandarin-talande gäng. Ett par medicinforskare från Peking, en Amazon-arbetare från Shanghai, några tjejer från Taiwan, en kille från Singapore och en från Hong Kong. Det var som att förflytta sig från Mauritius till andra sidan jordklotet. De berättade att de längtar till öar och vackra stränder. Skidorter har de hemma men de fina stränderna är smutsiga och överbefolkade. ”Hur många mandarintalande finns det i världen?” frågade jag och de stirrade på varandra innan tjejen från Taiwan svarade: ”Billions”.

Någonstans läste jag att om den kinesiska medelklassen börjar semestra i Europa så innebär det 800 miljoner kinesiska turister. Inte undra på att greker inom turistnäringen studerar kinesiska.

Nu ska jag ta en tennislektion med JP från Senegal och 18-åriga Ofelia från Österrike. Äntligen har jag hittat någon som får mig att känna mig som Björn Borg på tennisbanan. Melina hoppar trampolin med Paula från Polen och en massa frankofona barn och snackar hemsnickrad men ack så innovativ You Tube-engelska med några ungar från Sydafrika.

Imorse ringde receptionen förresten och sa att de var tvungna att flytta oss till ett annat rum. Jag suckade tungt vilket blev en läxa. Sucka aldrig innan du sett vad som väntar. Vi fördes till en egen villa. Ett eget litet slott. Med egen pool, patio, terass, dressingroom, gungande sängar, gigantiska rum med glastak, flera badrum och ett eget kök med fyllda kylskåp och frys. Och Rati som tar hand om oss. Hon kommer på morgonen och fixar frukost åt oss och afternoon-tea och allt vi kan önska oss. Melina och jag blev helt stumma först. Ett ytterst sällsynt tillstånd för oss båda. Sen blev vi tårögda av glädje och jag tackade Gud och alla inblandade medan Melina undrade om vi inte bara kan missa flyget och stanna. Men verklighetsflykten har ett bäst-före-datum och det är imorgon. Tills dess ska jag äta upp det här stället med alla mina sinnen. Tack!

Önskar bara jag kunde bjuda in er alla hit så ni också kunde få njuta med oss. Vi är för få för så här mycket lyx.

(Har problem med överföring av bilder från mobil till min dator. För flera bilder – se Instagram)