Somnar och vaknar till den vackraste, mest vilsamma vaggvisan – havsvågorna som rytmiskt dansar in mot stranden. Om och om igen. Ingenting stör deras cykliska rörelser. Jordens pulserande hjärtslag gör mig lugn och lycklig. Så här ska jag leva en dag. Så nära havet att det fyller mitt dygn.
Det är tidig morgon på Mauritius och min dotter sover tungt. Fåglarna flyger in över terassen, nyfiket nära, och bjuder på öronbedövande kvitter. Vi har varit här i fem dagar och tropiska regn avlöser varandra. Det ger oss mer tid att läsa och umgås. Teaterföreställningen ”Alexandras Odyssé” slukade mig i månader och pendlandet till Göteborg innebar ständig saknad. Melina sa: ”Mamma, jag vill att din Odyssé ska bli en succé men sen vill jag att du bara är min mamma igen”. Så den här påskresan blev mitt sätt att ta tillbaka tiden vi gick miste om. Även om tiden egentligen inte kan återvinnas ville jag vika obruten tid för att hinna tala om allt det där vi aldrig hann när vi jäktade till skolan och jag sedan vidare till tåg, repsalar, möten. Nu vaknar vi när vi sovit klart och jag förvånas över hur länge hon plötsligt börja sova på morgnarna. Så fort det gick. Från de där grymma gryningarna när hon väckte mig till att jag nu ber och bönar att hon ska vakna för att vi ska hinna med den dignande frukostbuffén som serveras till 10.00. Vi kommer alltid precis innan de ska stänga.
Det är andra gången vi åker till ett Club Med. För mig ett tidigare okänt koncept. Nu har det blivit något jag gärna återvänder till. Du checkar in och allt ingår i priset. Förutom oändligt mycket fantastisk mat så även en hel uppsjö aktiviteter för oss som har spring i benen och vill utmana oss själva fysiskt. Igår provade Melina och jag salsa, zumba och pilates. På franska. Jag tar tennislektioner för nybörjare med JP från Senegal. Hans bror Bolton gav mig tennislektioner i Mexiko för två år sedan. De är nio barn i familjen varav tre arbetar för Club Med. Med sina löner försörjer de familjen. JP säger att de är lyckligt lottade för i deras del av Senegal växer allt man planterar till skillnad från det nordliga ökenlandskapet som tvingar människor at emigrera till Europa. Ofta fastnar de i infernaliska Libyen där det rapporteras om slavmarknader, trafficking, våldtäkter och tortyr. Många försöker ta sig över havet. Drömmar drunknar i Medelhavet som blivit migrationens massgravar. Andra fastnar i Italien och Grekland. ”Europa borde hjälpa Afrika med tanke på hur de plundrat vår kontinent” säger JP och sen talar vi om den utbredda motviljan mot migrationen. ”Djuren migrerar ju också för att överleva” säger JP och jag tänker att djuren aldrig utvecklat nationalism, rasism, pass, visum och vapenarsenaler för att bevaka sina gränser och misstänkliggöra människor.
Medan jag övar backhand och forehand och skjuter bollar till poolen klättrar Melina 20 meter upp och kastar sig ut som en cirkuskonstnär på trapetsen. Varenda gång det är hennes tur slutar jag spela och börjar skrika och heja på min modiga dotter. Efter tennis och cirkus ställer vi oss på var sin paddle board och paddlar ut i havet. Igår i en kompakt grå färgmassa mitt i ösregnet. Sida vid sida med min åttaåring. Omåttligt stolt säger jag: ”Melina, vi måste minnas denna stund. Vi två helt ensamma ute på havet. I ett tropiskt regn som fått alla andra att gömma sig i sina hyddor. Ladda ner denna stund i din mentala minnesbank och kom ihåg att jag aldrig förr varit så lycklig. Aldrig förr.”
Och hon svarar: ”Åh mamma, du är så dramatisk. Vi kommer få uppleva så många såna här stunder i våra liv. Det här är bara ett av många.”
Givetvis har hon rätt för senare samma kväll står hon på scen och dansar med sina nyfunna, fransktalande vänner. De skrattar och leker och jag förstår inte att någon förstår vad Melina säger. Men ungarna skrattar och dansar på en upplyst scen och snart bjuder Club Med-ledarna in oss alla till en frenetisk fest och där står vi, människor från en massa länder, kulturer och åldersgrupper och dansar som om det inte fanns någon morgondag. Ledarna får alla att dansa i takt och sjunga och ropa ”Allez Allez” som om vi vore på en avgörande VM-match. Som vi verkar ha vunnit.
Det är rökmaskiner och ansiktsmålningar i neon och musiken pumpas ut och svetten rinner längs ryggraden och jag kan inte minnas när jag skrattade så mycket senast eller festade så härligt. Med min åttaåring. Som snurrar runt och går fram och hyllar dansarna och skämtar med folk.
Häromkvällen ville hon äta med småfolket. Kids Club samlar barnen som vill äta ihop. Melina sa att hon ville testa hur det känns. ”Hoppas du inte blir ledsen eller känner dig ensam” sa hon och jag som kände mig sviken och bortkommen log och sa: ”Ingen fara. Gör det du känner för”. Jag lassade på med mat, tog med mig en bok och satte mig. Tre sekunder senare anslöt receptionisten Nihan och frågade om hon kunde få slå sig ned. Så gör alla som arbetar på Club Med. Det ingår i deras jobb att umgås med gästerna. Vårt samtal avbröts konstant av min dotter som ville rapportera från barnbordet.
Nihan kommer från Mauritius. Hon blev bortgift som 18-åring med en man hon inte älskade. Efter 11 års lidande lämnade hon honom. Det stred mot hennes tradition, kultur och religion. ”Men jag valde livet” säger Nihan som är ny på Club Med och erkänner att hon är blyg och ovan att kallprata med främlingar. Men det här brukar hon inte prata om. Hennes familj klippte med henne i tre månader efter skilsmässan. Men nu har hennes mamma hand om hennes 10-åriga son. Och det är när vi börjar tala om sonen som tårarna rinner ner över hennes broccolisallad. En dag i veckan vaknar Nihan 4.00 på morgonen för ta tre olika bussar för att komma hem till sin by där sonen bor med sin mormor. De får bara några timmar ihop innan hon måste tillbaka till jobbet. ”Jag jobbar för min son. Jag vill inte att han ska leva mitt liv. Men priset jag får betala är att han står närmare min mor än mig. Lyckligtvis saknar han inte mig som jag saknar honom. I hela hans liv har jag tvingats arbeta långt hemifrån för att försörja honom...” säger Nihan och mascaran som hon så omsorgsfullt målat rinner nerför kinderna. Målet är att genom Club Med få arbeta utomlands. Där är lönerna bättre och man får betalt i euro eller dollar istället för den lokala valutan rupier. ”Fem år till ska jag jobba och spara ihop till ett litet hus och en bil. Sen får det vara nog” säger Nihan innan hon rusar tillbaka till sitt arbete.
Nu har min dotter vaknat. God påskdagsmorgon önskar jag er alla.