Mångfaldens enfald

Alla dessa dyrbara deklarationer och uttalade ambitioner om att inkludera mera och öka mångfalden gör mig matt. Efter att ha drivit och diskuterat frågan i ett par decennier inom statliga myndigheter, näringsliv och föreningsliv både i Sverige och utomlands har jag börjat se ett allt annat än hoppingivande mönster. Ord som ekar tomma. Politiskt korrekta utfästelser om demokrati och meritokrati och representation som alltför sällan fylls med handling och innehåll. Som alltför ofta verkar snubbla vid målsnöret med diverse svepskäl och bortförklaringar av typen ”vi nådde inte ända fram”. Mångfald verkar vara en säljande slogan som dessvärre brister i leverans. Det är som de där inkastarna på grekiska tavernor – ni vet turistfällorna som lockar in kunder på sina menyer med retuscherade foton för att i slutändan servera seg souvlaki och allmänt undermåliga måltider. Som kunden ändå får betala för.

Eurovision Song Contest i Kiev var ännu en generande uppvisning i genren. ”Celebrate Diversity” var deras sympatiska slogan hämtad från 80-talets amerikanska diversity management-motton avsedda att expandera kundkretsar, vidga målgrupper, se och synliggöra nya köpstarka samhällsgrupper och få klirr i kassan.  I rutan fick vi licensbetalare se tre jämnåriga killar som grabbflabbade åt sina egna trista skämt. Även bakom kamerorna var det lika homogent. Jag skulle kunna skriva massor om detta men jag ska inte trötta ut er. Min ödmjuka undran handlar om hur länge vi ska behöva vänta innan människor ska kunna identifiera sig och spegla sig i utbudet? Hur länge ska vi behöva vänta innan olika erfarenheter ryms i rutan? Hur många miljoner ska spenderas på slagfärdiga slogans innan de kan förverkligas?

Walk the talk, guys. Practice what you preach. Or say: ”Celebrate Diversity. On paper.”