I lördags vaknade jag till skräck och fasa. Som de flesta andra sörjer jag den utveckling vi ser i världen med extremism och terrorism som i blint raseri skördar liv. Jag skrev hastigt om terrordåden i Paris som ni kan läsa på Nyheter 24 eller genom ett enkelt klick HÄR.
Ni kan också titta på morgonens samtal i TV4s Nyhetsmorgon HÄR. Det jag försökte säga var att barbariet finns i vårt blodomlopp. Mitt ibland oss. Vi kan inte porta den vid gränsen. Och att det krävs större insatser än akuta åtgärder och bombningar. Terrorismens rötter måste ryckas upp ur en förtorkad jordmån av despotiska regeringar, anarki, kaos, fattigdom, utanförskap och situationer som föder och göder hatet. Som många andra slås även jag av den skillnad vi hanterar terrordåd lite längre bort. I Beirut i torsdags mördades 44 personer. Till skillnad mot alla solidariska Facebook-profiler i trikolorens färger såg jag inga libanesiska flaggor. Trots att Libanon tagit emot hundratusentals flyktingar vilket innebär att var tredje invånare idag är en flykting. Trots att hundratusentals svenskar har rötter, släktingar och relationer med Libanon. Vi måste vidga våra mentala kartor. Vi måste solidarisera mera. Vi måste värja oss mot förenklingar och närsynthet och inkludera flera i vår empatiska famn. Nu hoppas jag att alla domedagsprofeter får fel och att blodet som spilldes i Paris blev det sista. Kalla mig optimist men jag orkar inte förgås i förtvivlan eller vänja mig vid mörkret.
Varför måste jag känna empati med libaneser? Empati är något genetiskt nedärvt som begränsar sig till den närmsta familjen, därefter nära vänner och de som finns i samma land eller länder som man har någon anknytning till. Det som de flesta har förmåga att känna därutöver är medkänsla på sin höjd. Det är kanske lättare att känna med länder i mellanöstern om man som du har rötter i sydeuropa.Tycker att det räcker med att våra politiker och ev kungahuset uttrycker sitt medkännande. Dessutom har det brunnit i Libanon i så många år att man blivit avtrubbad. Tyvärr.
Solidaritet. Ja, jag håller med. Solidaritet och medmänsklighet.
Hej, lyssnade på din utspel i TV4 efter det tragiska som hände i Paris. Varför ska du alltid vrida allt åt fel håll. Om vi sympatiserar med Paris och Frankrike är det ju inte fel. Att vi inte gjorde samma sak med Beirut beror påa tt de flesta av oss inte har någon relation där samt att detta är första gången det smyger in i västvärlden. Man behöver inte jämföra det ena med det andra utan ta skeende för skeende och värdera det utefter vår kunskap och erfarenhet. Du kan ju inte fördöma de som använder den Franska flaggan i ett FB-flöde bara för att de inte gjorde det i Beirut fallet.
Man kan vara humanist och ändå bli mer upprörd över terrorattacken i Paris än den i Beirut:
http://www.svd.se/vi-ar-alla-fransman-nu
Det är inte konstigare än att älska sitt eget barn mer än grannens. Jag skulle hävda att denna närhetskänsla är så naturligt mänsklig att de som säger sig bry sig lika mycket om utomstående som sina närmsta är skenheliga hycklare. Det är ju naturligt att ens eget barn är ”värt mer” än grannens från ens eget perspektiv och att grannens barn är ”värt mer” från dennes perspektiv (om ”värdet” definieras utifrån den lycka barnets existens ger en).
Att människor kan ha olika betydelse i ens eget liv är inte något att skämmas för. Som jag förklarat tidigare är mantrat om ”allas lika värde” en moralfilosofiskt värdelös floskel; en svensk felöversättning som rapas upp utan eftertanke av människor som vill framstå som altruistiska. Istället bör vi sträva efter att ”alla människor föds med lika värdighet och rättigheter”.
Det är naturligt och moraliskt riktigt att vi känner större sorg att en oskyldig flicka från Västerås dog i terrorattentatet i Paris än att Abdelhamid Abbaoud som var hjärnan bakom attacken dödades. Abdelhamid Abbaoud föddes med lika värdighet och rättigheter som andra barn i Bryssel men hade med illgärningar mot sina medmänniskor förlorat sin värdighet och förverkat sin mänskliga rättighet att leva i fred och frihet.
Man kan också vara humanist och ändå mena att svenska staten i första hand har skyldigheter gentemot de svenska skattebetalarna och först i andra hand mot resten av jordens befolkning. Läs denna insändare:
http://www.expressen.se/debatt/statens-skyldighet-ar-mot-oss-som-bor-har/
Naturligtvis ska vi hjälpa andra när vi anser har råd, men hur mycket vi ska hjälpa via statskassan, och vem vi ska hjälpa, måste demokratiskt förankras hos skattebetalarna efter en öppen debatt. Jag tror de flesta finner det moraliskt rätt att hjälpinsatserna först inriktas mot dem som har det svårt inom landets gränser och som en gång själva bidragit till statskassan, t.ex. våra fattigpensionärer. I andra hand bör hjälp utgå till de mest behövande av jordens övriga befolkning och flyktingar så de får sina grundläggande behov tillgodosedda.
Sedan är det politikers sak att utarbeta effektivaste strategi för hjälparbetet och se till att inte kostnaderna skenar. Om det som nu kommer fler asylsökande än vad vi kan hantera har vi rätt att avvisa dem vid gränsen till våra grannländer. Förbudet om att avvisa en asylsökande gäller nämligen enligt FNs flyktingkonvention från 1951, §33, endast ”till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning”. Sverige har ingen sådan gräns. De som önskar hjälpa ännu mer än vad Sverige redan gör via statskassan, kan göra det genom t.ex. frivilligt hjälparbete och UNHCR. Att propagera att andra via t.ex. ökad skatt ska hjälpa mer än vad man själv är beredd att göra, är återigen hyckleri.