God dag, god vecka och God månad vänner. Igår inspirationsföreläste jag för en samling kvinnor med blödarsjuka. Melina fick följa med och när jag talade om min barndom kom hon fram och viskade i mitt öra:
”Mamma, glöm inte att berätta att du inte hade något IPad när du var liten”
Det är förmodligen den största förlust hon kan tänka sig. Själv växte jag upp utan tv, radio, tidningar och böcker. Inte förrän vi kom till Sverige och jag blev sju år hade vi tillgång till en TV hemma hos min faster. Tänk så annorlunda levnadsvillkor vi kan ha. Samtidigt tänker jag på skådespelaren som bjöd hem mig på brunch i New York förra veckan. Han har fyra barn som bara få titta på TV en timme i veckan och då ett program som föräldrarna godkänt. Inte heller får barnen tillgång till datorer eller radio. Istället spelar de spel, ritar, målar, pysslar och hjälper till med matlagningen. Allt detta i en fantastisk våning på Park Avenue. Inte i en grekisk Gudsförgäten bergsby.
En blödarsjuk vacker dam hade med sig klistermärken till Melina. Hon berättade att hon älskar barn men att hon av läkare blev avrådd att skaffa egna barn. Det finns tusentals kvinnor med blödarsjuka i Sverige trots att det oftast framställs som en kronisk sjukdom som män drabbas av. Konsekvensen blir att mörkertalet är stort och att kvinnor varken får diagnoser eller den vård de behöver. En annan kvinna kom fram och berättade att familjen blivit anmäld för barnmisshandel eftersom deras blödarsjuka dotter har så många blåmärken.
Efter jobbet bar det av till Rum för Barn på Kulturhuset:
Och nej, vi läste inte Tintin.
Nu skriver jag en artikel, hämtar på dagis och packar väskan inför morgondagens roliga resa. Allt detta snuvig med en näsa som rinner som Niagara-fallet. Jag som trodde att jag fyllt min förkylningskvot. Det var säkert virus från förra veckan när jag hängde på förskolan. Nästa gång bär jag mask.
Blev jätteinspirerad när jag först läste att Tintin skulle rensas bort från Kulturhuset pga dess rasistiska innehåll. ”En ny tid är här” tänkte jag. Men så kom svennebanan in och hindrade detta nyskapande beslut. Stina Wirséns ”lilla hjärtat” är en förvånande stereotyp liten svart person med klotrund mun som en stor kula. De ”vita” svenskarna är chockerade över att den lilla svarta upplevs som rasistisk av icke-svenskar – och uttrycker därigenom sin oförmåga att förstå rasism. Och Stina Wirsén är ”ledsen” – för vad? Är det hon som ska vara ledsen?