Älskade dotter, nu börjar det. Väckarklockornas tid är här. De schemalagda timmarna. Ordning och reda och handuppräckning. ”Sitt still på stolen” och ”Låt Stå” på tavlan.
Nervös och rörd följer jag dig första skoldagen. Ni är ungefär 114 000 barn som börjar en förskoleklass i dagarna. Det är stort och inte alls självklart för dina jämnåriga i världen. Miljoner barn, flest flickor, får aldrig gå i skolan.
Min egen första skoldag minns jag som igår. Uppehållstillståndet som vi väntat på i två år hade hittat till Rinkebysvängen 98, tre trappor, tredje dörren till höger i loftgången. Mamma firade genom att köpa ett par röda byxor från Obs stormarknad inför skolstarten. Mamma klippte också mitt hår med en kökssax. Jag såg ut som ett nyklippt får. Med min röda ryggsäck fylld av mormors drömmar och farmors förhoppningar började jag skolan. Varken min mormor Sofia eller farmor Sofia hade fått gå i skolan. Trots att deras namn betyder visdom, trots att alfabetet är ett grekiskt ord, dog de båda som analfabeter. ”Lär dig bokstäver, mitt barn så blir du fri” sa de båda.
Din morfar, min pappa, som du kallar piraten, minns också sin första skoldag som om det var igår. Han var ett grekiskt krigsbarn som hamnade i ett land som inte längre finns. Det hette Jugoslavien och Jannis började skolan i staden Novisad där han lärde sig det kyrilliska alfabetet. Men pappa piraten blev inte långvarig i skolan. Därför kunde vi knappt läsa vad som stod på vykortet han skickade från Singapore lagom till min skolstart.
Det var mamma, din mormor, som tog ledigt från sitt städjobb på Arbetsförmedlingen i Kista för att följa med på min historiska skolstart. En händelse som blev föremål för forskning och flammande debatt. Vi var nämligen historiens första försökskaniner att gå i hemspråksklasser i Stockholmsförorten Rinkeby.
Så i min klass pratade vi rena grekiskan hela dagarna under ledning av fröken Alkisti som lärde oss skriva alfa, sigma och omega, som berättade om antikens glansdagar, grekisk grammatik och gamla dramer. Vi marinerades i mytologi, vi reciterade Homeros och skrev uppsatser om våra visioner bortom betongens osynliga murar. Alkisti hade till skillnad från våra mammor pärlhalsband och lackade naglar och en man som var läkare. Hon hade böcker i bokhyllan. Hon gick på museer och teatrar och konserter och hon intalade oss, barn till arbetare och analfabeter, att skolan kunde bli en samhällelig studsmatta som kunde föra oss till högre höjder och bättre utsikter. Om vi vågade hoppa. Om vi ansträngde oss. Ty ju mer man satsar desto högre når man.
Kära barn, jag önskar dig en egen Alkisti. En lärare som kan bli din läromästare och ledsagare i lärandet. Jag önskar dig en lärare som med självklar auktoritet kan säga: ”Bättre än så kan du. Underskatta inte din förmåga.” Som kan se dina styrkor och svagheter och lära dig navigera i kaoset av plus och minus och ackusativobjekt. Som kan förädla dina förmågor och färdigheter. Jag önskar dig en lärare som gör er trygga och kittlar läslusten och kunskapstörsten och sifferglädjen. Jag önskar dig lärare som får er att växa och blomma ut i er fulla potential. Lärare som kultiverar kreativiteten och odlar innovationsrikedomen. Sånt som inte är mätbart i de omtalade PISA-rapporterna.
Jag har aldrig gråtit så mycket som året då Alkisti flyttade hem till Grekland när vi i femman skulle slussas in i svenska klasser. På vinden förvarar jag tårdränkta kärleksbrev till människan som likt mytologins Daidalos rustade oss med vingar av vax att flyga från fångenskap till frihet.
Sen var det dags för Rinkebyskolan som på den tiden i tidningar kallades för Sveriges värsta skola. Fast vi var som ett FN i miniatyr. Ett Babels torn där 115 olika språk och dialekter talades. Världspolitiken var vår vardag. Våra klasskamrater hade sovit i skyddsrum, vaknat av bombningar, flytt krig och diktaturer. Trots att ingen av oss hade en morgontidning visste vi exakt vad som hände i Jugoslavien, Kurdistan, Chile och Libanon. Omvärldskunskap, kulturkompetens, mångspråkighet, överlevnadsinstinkt eller förmågan att interagera med människor från hela världen är dock inget som betygsätts. Därför var vi alltid sämst enligt statistiken.
Även om det var stökigt hemma och i skolan, även om vi slogs en del på rasterna, även om vi blandade språken, även om vi aldrig fick finare prao-platser än närmaste snabbmatskedjan så blev det min bästa skola. Vi lärde oss allt om världen, dess konflikter och konsekvenser. Vi lärde oss om människors existentiella behov och längtan som överskrider etniska, kulturella, sociala och religiösa gränser. Vi lärde oss se varandra som jämlikar. Vi lärde oss solidaritet och empati i praktiken.
Det var innan svenska skolan splittrades i etniska enklaver, religiösa rum och elitistiska experimentverkstäder. Visst fanns segregationen redan då men den var mindre cementerad.
När jag trettio år senare återvände till min gamla lågstadieskola och satte mig på skolbänken med min systerdotter, din kusin, mötte jag en skolpengstyrd verklighet där lärarna tvingades retuschera realiteten för att inte förlora elever till konkurrerande verksamheter. Det fanns inte ett enda barn på skolan som hade svenska som modersmål, som visste var skärgården låg, hur en kakelugn såg ut, var smultron växer vilt. Där fanns nästan inga barn som blev nattade med Pippi eller Emil. Istället fanns där barn som saknade papper och pennor i sin trångbodda tillvaro. Barn som kommit direkt från krig med krav om att snabbt lära sig svenska. Barn som nyss förlorat familjemedlemmar förväntades prestera precis som alla andra. När jag reser runt kommer jag ibland till skolor där inte ett enda barn har erfarenheter av andra kulturer och språk. De lever i en homogen tillvaro fjärran från den verklighet som väntar dem runt hörnet.
Skolsegregationen har inga vinnare. Den har bara förlorare.
Nu min älskade dotter ska du gå i en klass där nästan bara du har ett annat modersmål. Du skäms för att du pratar grekiska. Du vill inte ha hemspråksundervisning, säger du. För du vill vara som alla andra, säger du till en mamma som i hela sitt liv kämpat för mångfald och ser likformighet och konformitet som en dödsryckning.
Men jag vill att du ska bli den du innerst inne är. Jag vill att skolan ska värna olikheter och att du ska stå upp för mångfalden i alla dess manifestationer. Jag vill att du ska se ditt modersmål och alla språk som en skatt. Jag vill att du ska se olika kulturer som en konkurrensfördel i en globaliserad, gränslös värld.
Du ska få både hemspråksundervisning och gå i samma grekiska lördagskola som jag gick under min uppväxt. Där kommer du träffa barn från alla tunnelbanelinjer.
Jag är hoppfull och nervös inför din skolstart. För dagens skolval är så ödesmättat. Mitt val kan försegla ditt öde. Jag har kämpat så hårt för att du ska få allt jag saknade. Ändå sitter vi här med en gnutta ångest. Du över att du ännu inte tappat en enda tand och jag för att jag inte plöjt stadens skolresultat och ställt dig i skolköer redan på BB som vissa ambitiösa föräldrar gjort. Du får gå i närmaste kommunal skola. Hur dåligt kan det vara, i Stockholms innerstad där den välutbildade, svenska medelklassen har sina barn? Bildade föräldrar som ställer högre krav på lärarna än sig själva. Våra föräldrar behandlade lärarna med sådan vördnad att vi barn trodde att de var direkt nedstigna från Olympen. Jag hoppas att du visar dina lärare respekt och lyssnar andäktigt på vad de förmedlar. Det är inte synonymt med att du ska lyda eller tiga. Du ska lyssna av respekt för dina medmänniskor och ifrågasätta allt och alla.
Se skolan som en språngbräda till världen. En verkstad där du kan snickra ihop dina vapen och vingar för att förverkliga drömmar. För att bli en bättre människa. För att göra världen lite bättre.
…….
Den här artikeln publiceras idag i kortad version i Expressen. Klicka här för att läsa.
Alexandra, du är fantastisk! Återigen har du formulerat mina egna tankar och önskemål som jag har för mina barn. Hur jag vill att de ska växa upp som självständiga individer som vågar ifrågasätta och tro på sin själva samtidigt som de är respektfulla mot alla människor oavsett bakgrund. Det värmer mig att veta att det finns andra föräldrar där ute som delar min övertygelse om att våra barn kan göra och bli exakt det de vill och när jag är färdigutbildad lärare är det jag vill alla elever ska få med sig i bagaget – att de tillsammans kan göra världen lite bättre!
Alexandra, du är helt underbar, du lyckas alltid med att formulera dig så bra så att vem som helst kan förstå och känna samhörighet med dig. Tillsammans kan vi göra denna värld till en bättre värld.
Jaha, ännu än gång rör du mig till tårar med dina träffaäkra ord och avsikter! Kram Anna
Skäms din dotter för att hon talar grekiska? Så förvånad! Var kommer skammen ifrån? Alexandra, ta ditt ansvar som mamma, är ju bara fantastiskt att kunna ytterligare ett språk och vara berikad med flera kulturer. Fattar ingenting, på 70-talet skämdes folk för sina olikheter, men idag? Nä Alexandra, ta dig i kragen, känns inte ok.
Hej!
Läser dig varje gång ett nytt inlägg finns och du skriver så bra. Läste idag Fredag din krönika i Metro och den var som vanligt bra. Vi som bor och har det bra våra barn är trygga varför skall det vara så svårt för en del människor och en del svenskar att förstå? Jag tror att politikerna faktiskt är mer humana och vill hjälpa människor som måste fly mot sin vilja än vad invånarna i västvärlden är faktiskt. Jag är glad att mina pojkar går i en skola med många nationaliter och får träffa barn med andra bakgrunder och höra talas om det och att de är ett gäng på 5-6 killar som umgås är hemma hos varandra och det finns en Mohammed och en Vasili en Emil en Johan och en Niklas och en Leonard och en David en Mohamed till.De har gått tillsammans sen ca 4 an nu går de sista året i 9an tillsammans och sen splittras då klart. Men vilket utbyte och framförallt lärdom för de mer priviligerade barnen med svenska föräldrar all släkt här bara det ? Tänk när det är oroligt i hemlandet och du som barn har dina mor och far föräldrar där och sen försöka att hålla ihop inför dina barn.
Tack för att du skriver så bra.
Hälsningar Birgitta S
Hej Alexandra!
Vilken fantastiskt fin text du har skrivit. Fin och angelägen! Jag känner igen mig i din bild av skolan, men från mitt väldigt svenska perspektiv, med två svenska föräldrar. Din mamma, tog ledigt från jobbet och gick med dig till din första dag i skolan. Jag, dotter till en lärare och en skolkurator, fick gå själv, för båda skulle vara i skolan på jobbet…
Jag gick i Tumba, i en klass med 26 elever. 13 var sådana som jag, som bodde i en villa och hade svenska föräldrar. De övriga 13 var invandrare, från varsitt land. Min lärare var inte någon Alkisti, utan en Bibi. Hon gjorde exakt allt det man skulle kunna begära för att skapa ett ”FN i miniatyr” som du är inne på i din text. Vi sjöng sånger på olika språk, läste sagor från de andra barnens hemländer etc. Jag minns att jag var avundsjuk på deras språkkunskaper. Tänk att kunna förstå ett annat språk!
DIG har jag följt på avstånd sedan du jobbade med programmet MOSAIK. Jag såg det för att jag är intresserad av mångkulturella frågor och tycker att det är viktigt med alla människors lika värde. När jag för något år sedan jobbade med ett nationellt prov som mina elever i svenska som andraspråk skulle ha, var en av de ingående texterna i provet, en text där du berättar om intervjun du var på för att få jobbet på MOSAIK. Jag är så glad över att du fick det jobbet den dagen!
Du har hamnat rätt i tillvaron. Du skriver om allt det där som vi alla borde läsa, om allt det viktiga, som borde omfatta alla människor. Som journalist har du en unik plattform att sprida din syn på livet till andra människor och jag är så tacksam över att få ta del av det du skriver.
Jag skriver också… I våras tyckte jag att skoldebatten hade blivit väldigt märklig, när politiker och förståsigpåare yttrade sig om skolan utan att ha någon färsk erfarenhet. Jag tänkte att det var hög tid för mig som lärare att börja blogga. Jag skriver ”åserier”, inte att förväxlas med ”kåserier”. Mina åserier är till allra största del fokuserade på skolan, lärargärningen och sådant jag tycker att skolan borde förändra till det bättre. OM du har en stund över i ditt hektiska liv, så finns den där, bloggen…
Aktuella åserier just nu ingår i mitt ”valmanifest”, eftersom jag ansåg att politikerna missade viktiga frågor.
asaole.com/2014/08/16/femtiotredje-aseriet-asas-valmanifest-aserier-i-valtider-del-4/
Tack återigen för DIN text! Kram!!!
Åsa Olenius
Alexandra,
Vi har tur att du finns! Här! Du inspirerar människor som haft en ogynnsam startplats i livet och de som haft en annan. Tur att du finns här för vi behöver ditt mod och din styrka att stå emot när de framgångar vi fixat hotas och för att fortsätta kämpa för ett samhälle som är jämlikt och jämställt, där vi bejakar, förstår värdet av och gläder oss av mångfalden. Ett värdigt samhälle som är starkt och ställer upp hemma och i världen.
Din dotter har sin särskilda startposition, annorlunda än din. Hon kommer att förstå vad mamma givit henne, vi i Sverige och vi i världen.
Nils
Alexandra jag förstår precis hur din dotter känner! Jag är själv halv grekiska och växte upp i Stockholm men på södra sidan av ”stan”. Jag tyckte det var hemskt att behöva ha hemspråksundervisning Det innebar ju att man var annorlunda och då inte bara till utseendet jag hade mörkt krulligt hår till skillnad mot mina klasskamrater som till största delen var svenskar. För att ha hemspråk var jag dessutom tvungen att gå ifrån en annan lektion och därmed missa den och oftast var det roliga timmen eller liknande. Idag bor jag i Grekland ,gift med en grek-svensk,mina barn pratar svenska flytande då vi pratar svenska hemma. Vi har svensk skola här som fungerar som en hemspråksundervisning i svenska, fast efter skoltid, och nu är det tyvärr så få svenska barn här så att det är osäkert om det finns någon svensk skola nästa år. Hälsa din dotter Melina att hon ska vara glad att hon har möjligheten att få lära sig ett så rikt språk som grekiska .Jag förstår hur hon känner men det blir bättre ,jag lovar! Att du ska ta dig i kragen som någon kommenterat tidigare kan jag inte hålla med om. Sverige är ju tyvärr ett land som är ganska hårt/tufft och då vill man inte vara ”annorlunda” och det har inte med dig som mamma att göra snarare samhället.Melina kommer vara glad när hon blir äldre att hon fått grekiskan ”gratis” .
Tack snälla du. Jag säger exakt samma sak och Melina blir motiverad så fort vi är i Grekland eller när hon träffar släkt och grekisktalande vänner. Precis som du säger vill alla barn vara lika. Insikten kommer tids nog. Synd att höra om svenska skolan i Aten. Tänk att det är så många svenskar som lämnat landet med krisen. Begripligt men också sorgligt. Hoppas ni har det bra. Kram och tack för att du läser min blogg!
Barnets far vad han nu heter jobbar väl också som joutnalist??? Fattade det som att han var svensk så ingen inavel alltså, vad anser du annars om rasismen och tystnaden om sverigedemokraternas möjliga 10% i valet 2014?