Ensamma barn

Flickan med det guldlockiga håret har glansiga trikåer och en rosa kofta. Hon håller sin pappa i handen när vi samtidigt kliver ur tunnelbanan. Hon är nog sju år, ska kanske börja skolan i veckan efter ett långt sommarlov. Hennes pappa ropar högt på perrongen till en man som sitter på bänken med en grå kamphund som matchar sin husses ansiktsfärg. ”Håll i hunden. Jag har ju för fan ett barn med mig”.  Flickan ler lite och håller pappan hårdare i handen. Mannen med kamphunden reser sig som om hans kropp var av bly. Hunden skäller och hoppar mot pappan och flickan och drar med sin husse. Både pappa och husse har röda sticksår. De har samma bleka, utmärglade uttryck som kontrasteras av flickans rosiga kinder och blåa blick. En snusdosa och några hundringar byter händer innan de skiljs åt. Jag kan inte släppa flickan ur tanken. Jag spekulerar kring hennes liv och ber och bönar för att någon finns där för henne.

I en grekisk tidning läser jag om en sexårig flicka som åkte gummibåt med sin pappa igår. Långt ute i Egeiska Havet, där himmel och hav är allt man ser, drunknade pappan. Mitt framför ögonen på sin egen dotter. Flickan var ensam kvar ute på havet, i gassande solsken, i sex timmar innan hon upptäcktes och kunde räddas. Jag tänker på flickans fruktan och vanmakt. Jag tänker på skräcken och sorgen.

Igår såg jag dokumentärfilmen ”Franska för nybörjare” som snart går upp på svenska biografer. Ikväll ska jag tala om filmen på smygpremiären på Filmhuset. En flicka från Kina levde med sin mormor i tio medan hennes mamma bodde i Frankrike för att kunna arbeta och försörja dem. Nu fördes flickan till Frankrike och gick i en klass för flyktingbarn från hela världen. Nu fick hon äntligen återförenas med sin mamma som hon ändå aldrig träffade eftersom mamma jobbade på en kinesisk krog till sent på nätterna. Flickan pratade knappt. Hon levde i tystnad. En tystnad som hon inte ens kunde bryta när hon fick gå i skolan och träffa klasskamrater. Jag grät så att jag fick ont i kroppen. Ensamhet och övergivenhet går som en röd tråd genom min egen barndom. Nu tänker jag så mycket på alla dessa ensamma barn att jag fått ont i hela kroppen. Jag tänker på alla de barn i krig som förlorat sina mammor och pappor. Barn som sett sina mammor bli våldtagna, mördade, misshandlade av ett beväpnat, blodtörstigt barbari. Det finns dagar då jag önskar att jag inte tog in all världens smärta. Jag önskar jag kunde värja mig men hittar inget sätt att radera bilderna som etsat sig fast i mitt sinne. Och ändå är jag så lycklig. Och lyckligt lottad. Jag har ett hem, ett barn, en man, en familj, ett arbete men jag är ändå oförmögen att hålla allt detta ifrån mig. Förlåt. Det var inte meningen att förstöra er måndag. Men jag behövde dela med mig av min vanmakt som smyger sig in i mitt blodomlopp och förlamar mig emellanåt. Nu ska jag ta min nackspärr och åka till Filmhuset med alla dessa barns öden inneslutna i min bröstkorg.