Dagen då de dödade grekisk TV- och Radio.

Jag är ledsen och chockad. Det är en sorgens dag för den grekiska demokratin. Varje demokrati behöver public service radio- och tv som erbjuder medborgarna, skattebetalarna objektiv, pluralistisk, partipolitiskt obunden rapportering.

Nu har regeringen stängt ERT – de statliga radio- och tv-kanalerna som sänder över hela världen. ET1, NET, ET3, olika lokala och nationella radiokanaler, orkestrar, arkiv – allt går i graven. I min radio gråter programledare och kulturpersonligheter.

2656 anställda har nyss förlorat sina jobb. Journalister, tekniker, producenter, redigerare som försörjde hela familjer, som förenade folket med produktioner som Basket-VM-guldet 1997, OS i Aten 2004, Fotbolls-EM guldet 2004, Eurovision 2005 i Kiev när vi vann och 2006 när vi arrangerade det i Aten. Filantropiska galor, valdebatter, gamla grekiska filmer och barnprogram. Allt är borta. Det är ett kulturmord. Ett barbari utan dess like. När jag sätter på TVn ser jag bara en frusen, grå bild.

Så sent som igår kväll såg jag NETWEEK med Elli Stai som intervjuade Greklands utrikesminister om turbulensen i Turkiet och det nazistiska hotet från Gyllene Gryning mot den grekiska demokratin. Nu har den rösten tystnat. Nu är folket fattigare inte bara på pengar utan även på information och folkbildande insatser.

Regeringen hänvisar till statstelevisionens slöseri. Trots att det var en vinstgivande verksamhet.

Det slösades visserligen på vissa nivåer och sparades på andra. Till Eurovision i Malmö skickade ERT en av de största delegationerna på 30 personer. Ändå fick Koza Mostras artister dela rum och ta nattbussen hem från Aten till Thessaloniki.

ERT var den första TV-kanalen jag någonsin såg. Kanske var jag fem år när vi fick vår första TV hemma hos mormor i den bortglömda bergsbyn Kokkinia. Varenda kväll prick klockan nio tog mormor som varken kunde skriva eller läsa, vördnadsfullt bort den virkade bordsduken som skyddade vår TV-apparat bara för att följa kvällsnyheterna. Vi hade inte råd att se mer än nyheterna, sa mormor. Elen var dyr. Mormor brukade prata med nyhetsankaret. ”Hon hör dig inte mormor”, sa jag men mormor lyssnade inte. Innan hon stängde av TV:n sa hon alltid ”Kali nyhta” till nyhetsankaret. När vi emigrerade till Sverige och morbror till Tyskland blev ERT mormors enda sällskap.

ERT vidgade min värld och gav mig och miljoner greker drömmar.

ERT var också min första arbetsplats i Grekland. När jag åkte till Aten 2004 för att lansera min bok ”Bortom mammas gata” fick jag olika TV-erbjudanden. Bland annat gjorde jag EU-valvakan i den kommersiella kanalen Alpha Channel. Men jag valde ERT för att jag tror på public service TV som står fri och obunden utan hänsynstaganden till kommersiella intressen.

När jag fick frågan om vad jag helst ville göra bad jag om att få arbeta som nyhetsankare. Det var en gammal dröm men SVTs dåvarande nyhetschef förklarade att jag inte ansågs vara objektiv eftersom jag var för mycket ”invandrare” efter att ha lett Mosaik i tre år.

Så nu passade jag på att förverkliga min och mormors gamla dröm. Kontraktet skrevs på men bara några dagar innan det var dags för sändning fick jag veta av nyhetschefen att någon viskat att jag inte tillhörde regeringspartiet. Jag begrep ingenting. Jag tillhörde ju inget parti. Jag hade aldrig ens röstat i Grekland, försäkrade jag. Men i arkiven hade någon hittat att min morfar varit med i grekiska motståndsrörelsen. Och någon hade viskat att Pasoks Georgios Papandreou erbjudit mig att toppa deras valsedel till EU-parlamentet trots att jag aldrig haft med partiet att göra.

Istället fick jag göra underhållning på bästa sändningstid på fredagskvällarna där jag tillbringade en dag med bland andra Isabel Allende, Roger Moore, Roberto Cavalli, Maradona, Fatos Nano och andra. Sen presenterade jag en stora TV-prisgala, Melodifestivalen, Schlagerprogrammet Euromania och så kommenterade jag Eurovision i Kiev 2005 då vi vann och slog tittarrekord med 93, 4 procent. Inte ens när vi vann Fotbolls-EM hade ERT så höga tittarsiffror.

Jag lärde mig massor i ERT. Jag fick chansen att förverkliga många drömmar men jag fick även insyn i korruption och medial manipulation där regeringstrogna tillsattes och kritiker skuffades undan. Där vartenda politiskt maktskifte innebar nya chefer.

Men trots propagandistiska inslag var ERT Radio- och TV en yttrandefrihetens och pluralismens oas.

När jag året efter började arbeta i en kommersiell kanal där namnlistor utfärdades på personer vi inte ens fick nämna vid namn för att de var vänner eller släktingar till ägarna insåg jag vilken skatt statstelevisionen var. När reklamköparna tvingade chefen att tvinga mig att be Barbie om ursäkt efter att jag kritiserat dockan för att hon var en orealistisk förebild för flickor längtade jag tillbaka till public-service-TV.

När jag under direktsändning sa till min TV-kock som hela tiden talade till ”hemmafruarna” att även män kunde laga mat och bidra i köket skrek min redaktör att det var ninjafeministisk uppvigling som inte hörde hemma i kommersiell tv. Något sådant skulle aldrig hända i ERT.

När jag nyligen gästade en talkshow i annan kommersiell kanal fick jag veta att de hade en order att inte tala om krisen. Något som aldrig skulle hända i ERT.

När chefen på den kommersiella kanalen bad mig blondera håret för att locka flera tittare och öka skvallernivån i programmet fick jag nog och drog.

Det finns så mycket jag kan berätta om mina grekiska TV-år men nu vill jag ringa EU och EBU och fråga om detta inte är olagligt? Snart tar Grekland över ordförandeklubban i EU utan public-service-kanaler som kan rapportera. Hur är detta möjligt i demokratins vagga?

Samtidigt hänvisar regeringen gamla och funktionshindrade till parlamentets TV-kanal för att se söndagsmässan. Vilket jävla skämt. Vänd er till Gud om ni saknar TVn.

Som utlandsgrek har jag, min dotter, min familj och miljoner greker nästan dagligen tittat på ERT World. För många greker i periferin och mikroskopiska öar utan nätteckning var ERT den enda nyhetskällan, underhållningen och avkopplingen. Nu är det slut i rutan. Det är som om någon suddat ut mina barndomsbilder och raderat min grekiska identitet.

Att regeringen hänvisar till slöseriet som anledning för att stänga alla statliga radio- och tv-kanaler och kasta decenniers arkiv är bara en billig bortförklaring. De kunde ha rensat, slimmat, effektiviserat, omorganiserat. Detta är en dödsstöt mot demokratin. Det är en kupp mot det fria ordet. Hade jag varit hemma i Aten nu hade jag demonstrerat. Nu sitter jag hemma med halsfluss och sörjer i min ensamhet.