Den fantastiska finalen för ”Alexandras Odyssé”

Den sista föreställningen, farvälet för vår Odyssé, blev en euforisk upplevelse. Vi spelade och dansade och sjöng som om det var sista gången. Vilket det var. Skådespelarna överraskade också med små hyss på scen. Angela Merkel som spelas av superproffset Carina M Johansson, klev ut ur den Trojanska Hästen och gav mig en kyss på munnen när jag inte kunde sluta skratta. Marcus Standoft som spelar rasist puttade på både mig och Viana Mikkelsen och snodde min mikrofon. Ali Jalal bar in mig på scenen som en säck ris och efteråt kastade ensemblen upp mig i luften som en trasdocka.

Applåderna på slutet ville aldrig ta slut. Folk stod upp och jublade medan mina tårar brände bakom ögonlocken och orden fastnade i halsen när jag försökte tacka publiken. Inte ens i mina vildaste fantasier hade jag vågat drömma om detta. Jag minns när jag som liten flicka torterade mina skolkamrater med att spela teater på skolavslutningarna.

Efteråt var det flera inom teatern som vittnade om att de här passionerade publikreaktionerna var unika. Givetvis tror jag att det handlar om den kreativa kombinationen av alla dessa förmågor som förenades på scen och som lyckades locka en helt ny publik. Efteråt firade vi med att dansa in i gryningen. Fyra timmars sömn senare var det dags för mig att ta tre olika flyg och en buss för att föreläsa på Internationella Journalist Festivalen i Perugia, Umbrien i Italien. Idag går jag på seminarier. Först ut var Cameron Barr från Washington Post som talade om journalistikens villkor under Trumperan med alternativa sanningar och fakta som florerar. Sådant som även förgiftar flödet hemma i Europa. Min ödmjuka åsikt är att det inte var Trump som öppnade den dörren. Fejknyheter och förvridna rykten och lögner har länge florerat och drabbat många. Inte minst mig personligen. Cameron Barr citerade sin chef som sagt: ”Vi är inte i krig med Trump. Vi är i arbete”. Det låter bättre på engelska. ”We’re not at war with Trump. We’re at work”. Journalistikens roll är inte att kriga. Den är att rapportera så nyanserat som möjligt och ge människor möjligheten att känna och tänka själva och dra egna slutsatser. Problemet har dock varit att medierna inte alltid lyckats med konststycket att bredda perspektiven och ge flera en egen röst. En av orsakerna är så klart den homogenitet som präglat journalistklubbar och mediala makthavare. Men det måste och kommer att luckras upp nu när allt fler försöker förstå de frustrerade, de oroliga, de rädda som faller för simpla förförelseakter och röstar på partier som i slutändan bara blåser dem. Trump är ett exempel på detta. Han som gick hem i de amerikanska stugorna och flirtade med globaliseringens främsta förlorare och försäkrade dem att de skulle få tillbaka sina jobb för nu är det det slitna slagordet ”amerikanerna först” som gäller och alla skulle ”köpa amerikanskt” för att stödja den inhemska ekonomin. Samme man har tillsatt den rikaste regeringen någonsin och har en fru som dissade amerikansk design och istället valde italienska Dolce Gabbana för sitt så omdebatterade pressfoto.

Jag ställde i alla fall en fråga om varför vi journalister blev så förvånade över Trumps seger. I synnerhet här i Europa har vi ju haft egna Trumpeter. En av dem är ju Silvio Berlusconi som också hade en massa egna affärsintressen, konstig kvinnosyn och fäbless för folkliga finter.

Nu måste jag rusa på nästa seminarium. Kram på er alla.