Min dröm – en Odyssé som nått sin hamn

ALEXANDRAS ODYSSÉ from Viana on Vimeo.

Nu är den här resan snart över. Och vilken Odyssé det har varit. Här kan ni få någon minuts smakprov på en helt fantastisk upplevelse som varit omvälvande och omtumlande och så lärorik och rolig att jag nu lider av det jag döpt till post-dramatisk-stress. Tomheten som uppstår. Saknaden. Men ikväll kör vi igen med efterföljande publiksamtal och imorgon är den stora finalen. Vi har förfrågningar om gästspel och turné men det är en gigantisk apparat med 20 talanger på scen, professionella, fast anställda, amatörer och våra genialiska musiker Kristina Issa och Emil Blomé. Det är Trojansk Häst och kostymbyten och dekorer som är dyra att flytta och i Göteborgs Stadsteaters uppdrag ingår inte turnéer. Så vi får se om föreställningen begravs och går till historien som ett exempel på den magi mångfald skapar och hur man får människor som aldrig förr satt sin fot på en teater att skrika och skratta och gråta och jubla och helt enkelt gå till en teater för att där spegla sig i sin situation, sin tid, sin omvärld. Det har varit stående ovationer, folk har kommit i hundratal från Stockholm, Malmö, Helsingfors, Paris, Örebro, Karlstad, Grekland och publiken har reagerat precis som i mina vackraste drömmar. Men det var också mardrömmar när jag satt där i djup ångest, med bristande självförtroende och bräcklig självkänsla, för att skriva mitt livs första teatermanus. Om människovärdet som alltför ofta hamnar i skuggan av börsvärdet. Om kriserna som föder och göder populism, rasism, nazism, sexism. Om de växande klyftorna och polariseringen. Om människors desperation och frustration  och det tragikomiska som uppstår i kampen för överlevnad. Om vårt andrum mot deras andnöd. Om våra växande murar mot omvärlden och de som får betala priset.

Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle få uppleva detta. Att jag från Rinkeby, från en trasig, fattig familj fjärran från scenkonstens värld skulle få skriva en pjäs och dessutom spela, dansa, sjunga, hjula på stora scen på en av Sveriges största scener. En scen jag fått dela tillsammans med dem jag drömt om och kämpat för – ungdomar med egna erfarenheter av flykt, främlingskap och förortsliv. Mina bröder och systrar. Ungdomar som levt i flyktingläger och utanförskap och visar prov på enorm ambition och passion. Den glittrande glädjen i deras ögon är min största belöning. Men också professionella, etablerade skådespelare i ensemblen som tagit sig an oss nya, visat oss vägen, uppmuntrat och omfamnat oss. Göteborgs Stadsteater har visat på beundransvärt mod och tillit och har med denna föreställning slagit upp sina portar inte bara för nya konstnärer utan även för nya vänner, ny publik och ett helt nytt, inkluderande tilltal. Jag har nog aldrig mött någon som trots att vi aldrig träffats förr, trott på mig så mycket som den konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll men också hans konstnärliga råd. Det stöd, den värme och förtroende de visat kommer jag aldrig glömma.

Men allt är egentligen en enda kvinnas frö. Hon heter Anna Ulén och är regissör och skådespelare på friteatrar och arbetar med ensamkommande flyktingbarn. En sann eldsjäl som mailade mig för något år sedan att min bok borde bli teater. En för mig helt okänd avsändare som undrade om jag kunde skriva en pjäs. Och jag sa: så klart jag kan men jag vill skriva nytt material också. Då det hänt en del sedan ”Kaos- ett grekiskt krislexikon”. Och sen knallade vi upp till teatern och jag improviserade en massa historier från den mångfacetterade verklighet jag besöker och bär med mig. Människor i olika samhällsklasser och miljöer som jag ville ge en röst. När teatern krävde att även jag skulle stå på scen blev jag både skräckslagen och smickrad. Så här i efterhand kan jag inte annat än tacka för att de gett mig mitt livs upplevelse.

Som vanligt skrev jag för sent. Och för mycket. Mina karaktärer snackade sönder varandra. Utan Sisela Lindbloms strykningar och luftningar och skruvar hade detta blivit en ogenomtränglig ordmassa. Det är så många jag vill tacka. Härliga Helen som hjälper oss att byta kostymer, Johan inspicienten som håller reda på oss, Ulrika och Gunnar på mask, brudarna i biljettkassan, städarna som sopar upp eurosedlar, nejlikor och serpentiner, ljudtekniker, VD Björn Sandmark som är en sällsynt intellektuell man- ja alla som på något sätt bidragit. Och framför allt  – publiken. Alla ni som kommit från andra orter och länder. Ni som gråtit och skrattat. Ni som stöttat och skrivit om pjäsen. Tack. Från djupet av mitt hjärta.

Ikväll och imorgon finns ett fåtal biljetter kvar om ni vill uppleva föreställningen.

Här följer ett Tack till alla er som arbetat på och bakom scen. Ni som förverkligat en dröm. Det största jag gjort.

Jag klipper in alla namn från hemsidan:

Alexandras Odyssé

Av ALEXANDRA PASCALIDOU Bearbetning SISELA LINDBLOM Regi ANNA ULÉN Skådespelare Kim Theodoridou Bergquist, Erik Kaa Hedberg, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Alexandra Pascalidou, Magdi Saleh, Melina Tranulis Musiker Emil Blommé Kristina Astir Issa Statister Hussein Al Saidan, Cecilia Bejarano, Nawar Hermez, Ali Jalal, Rasha Khoury, VIANA MIKKELSEN, Katerina Pavlou, Marcus Standoft, Julia Stenelius Scenografi och kostym CHARLOTTA NYLUND Mask ULRIKA EKLUND, GUNNAR LUNDGREN Musik KRISTINA ISSA Ljud HENRIK SCHÄFER Ljus TOMAS FREDRIKSSON Koreografi Soledad Howe, Fredrika Byman Moberg Animation Charlotte Heyman