Din karriärscoach

Idag föreläste jag om Karriär på Karlstads universitet. Jag sa allt en traditionell karriärscoach aldrig skulle säga. Jag sa att de skulle glömma karriären! Att de skulle fokusera på helt andra saker.

I mitt liv, min familj, min krets existerade inte ordet karriär. ”Jobba hårt!” löd min pappas motto. Allt handlade om hårt arbete. Arbete som fjärmade oss från vräkning och utarmning. Arbete som ledde raka spåret till förslitningsskador och i värsta fall, som i pappas fall, arbetsplatsolyckor. Under min barndom minns jag att pappa ibland sov på golvet för att räta ut ryggen. Min mamma har haft ont i kroppen i hela sitt liv av belastningsskador inom barnomsorgen och städbranschen. Ändå var de nästan aldrig sjukskrivna. Karriär var något andra gjorde.

När jag en gång råkade säga på en föreläsning- att min pappa gjort karriär när han gick från simpel städare till fönsterputsare som har bättre betalt, högre status och mindre skit under naglarna, skrattade publiken. Först förstod jag inte vad de skrattade åt men sen insåg jag att arbetarklassen inte talade om karriär. Det var sånt akademiker gjorde.

Med hela släkten i städbranschen skulle jag ändå kunnat göra karriär där. För karriär handlar primärt om kontakter. Det var som sikhen herr Singh från Punjab som körde taxin till Centralen i gryningen sa: ”Efter att ha varit elektriker i 15 år i Sverige kan jag konstatera att allt handlar om ”nära och kära.” Det vi kallar vänskapskorruption och nepotism. Det finns inte bara där borta. Det finns även här inser man så snart man stött på hela släktträd i korridorerna. Men det betyder inte att det är kört. Kunde jag göra en klassresa kan alla som ”jobbar hårt”. Jag har aldrig haft rika, mäktiga pojkvänner, pappor, släktingar som hållit upp dörrar eller rullat ut röda mattan. Faktum är att jag aldrig fått ett jobb tack vare kontakter. Så allt det här snacket om nätverkande är jag något tveksam till. Det kan måhända fungera för att presentera sig men inte för att åka gräddfil via kompiskorruption,

För mig har segregationens smärta, utanförskapets ursinne och marginaliseringens revanschlust – känslor som kan verka destruktiva blivit mina drivkrafter. Det handlar helt enkelt om att förvandla alla nackdelar till fördelar. Som invandrarflicka från en skilsmässofamilj i miljonprogrammen och fattigaste förorten hade jag alla nackdelar som krävdes för att bli framgångsrik. Det var allt detta som gjorde mig både stark och arg. Och vreden och revanschlusten att motbevisa olyckskorparna och domedagsprofeterna blev en motor i baken. Så har du blivit mobbad, trakasserad, stigmatiserad för att du är fet, ful, blatte, bög, flata, fattig, finnig, funktionshindrad eller vad det nu kan vara har du alla skäl att piska upp lite jävlaranamma och visa dom jävlarna. Njutningen när man kommit en bit på vägen och de som såg ner på en tappar hakan är obeskrivlig.

Jag är ingen god förebild som karriärist. Jag har gjort en massa misstag. Jag är usel på att nätverka med ”rätt” folk. Usel på att sälja in mig och för stolt för att be om tjänster och gentjänster. Jag är usel på att slicka uppåt, smeka medhårs, svälja sanningar som strategiskt skulle gynna min karriär. Jag är en obotlig sanningsägare även om det emellanåt sabbar stämningen. Jag tar ställning för mänskliga rättigheter och allas lika värde i en tid när dessa självklarheter plötsligt upplevs som partiska och subjektiva och suspekta.

För mig handlar framgång inte bara om min egen klassresa och lycka. För mig handlar framgång om att bidra till ett samhälle som inte sätter krokben för kompetens, kapacitet, kraft och talang bara för att den kommer i en färg och form som inte passar in i pusslet. Att lyckas betyder för mig att lyfta flera och lyckas klämma in dem genom nålsögat. Så vidga dina vyer och visualisera inte bara mera utan bredare. Innefatta flera i dina egna aspirationer. Hitta något större än ditt eget välmående att kämpa för.

Inte heller känner jag någon nämnvärd tacksamhet för att jag har kämpat dubbelt så hårt och kommit hälften så långt som vissa andra. Jag hyser en ödmjukhet för det faktum att jag tagit mig så långt av egen kraft men samtidigt blir jag frustrerad av att se så många mediokra människor jag mött som sitter på toppositioner utan större ambitioner. Se din egen framåtrörelse med objektiva ögon. Ta fram måttbandet och mät hur långt du rört dig bortom dina trygghetszoner och revir.

Folk brukar fråga hur det kommer sig att jag gör så mycket olika saker samtidigt. Vissa undrar om jag har ADHD bara för att jag har så mycket energi och levnadslust. Jag blev författare, journalist, programledare, föreläsare, moderator, entreprenör för att jag vill förändra världen och så frön av förståelse. Jag vill bygga broar och skapa samtal och samhörighet. Men sanningen är också att jag inte hade något att falla tillbaka på. Inget arvegods, ingen trygg famn, ingen som kan torka tårar när man snubblat. Då finns det bara en enda väg och det är framåt. När en dörr stängs i min liv har jag inte råd att säcka ihop av självömkan och invänta en öppning. Istället reser jag mig upp, skakar av mig och slår in en annan dörr. Att verka på flera fronter är helt enkelt en hemmasnickrad strategisk riskminimering. I mitt sinne är katastrofen alltid nära. Kaos finns nerladdat i mina gener av alla generationer som krigat, flytt och kämpat. Enda sättet att parera katastrofen är att vara förberedd innan den infinner sig. Så ni som är unga och läser detta, lär er så mycket ni kan. Rusta er med kartor, kunskap och kompass för livets labyrinter. Finn alternativa flyktvägar och ha alltid en Plan B. Själv har jag t.o.m. Plan X. Om allt går åt helvete. Vilket det gör titt som tätt.

Viktigast av allt är hitta sin mission och passion i livet. Att hitta något som får dig att kasta dig ur sängen varenda morgon. Själv har jag inte satt på en väckarklocka de senaste tio åren. Jag vaknar av mig själv när jag måste vakna. Mest för att det kittlas i kroppen av blotta föraningen om att en ny dag gror redo att upplevas och erövras. Tänk på allt fantastiskt man kan underrätta på en enda dag. Och även om man känner sig mindre kreativ och produktiv eller saknar ett jobb att gå till kan man överraska sig själv och sin omgivning genom att kvittra och strö lite kärlek i sin väg. Man kan bestämma sig för att se en annan människa, på riktigt, i ögonen och mötas. S0m imorse när jag gick fram till en kvinna jag aldrig mött. För att hon log brett. Hon berättade om sitt liv som började i Sydafrika och slutar i Sundsvall dit hon nu flyttar. Hon berättade om sin bröstcancer och sina studier. Vi kommer sannolikt aldrig mera ses men den stunden vi fick ihop, det samtalet mellan två främlingar, gjorde min dag.

Jag vill skriva massor men måste sova. Imorgon är snart här. Igår var en fantastisk dag när jag ledde Svenska Publishing-galan: