En intensiv och rolig resa har nått sitt slut. Efter tio dagar med ett par dagars avbrott är jag hemma igen, trött men tacksam över att ha fått glädjen att arbeta med Eurovision för SVT. Lite dåligt samvete fick jag för gårdagens blogginlägg när Jean Paul Gaultier visade sig vara en varm och jordnära människa som dessutom pratar grekiska och har en lägenhet i Monastiraki i hjärtat av Aten.
Vid entrén mötte jag min favoritartist Farid som kom tvåa. Sköna Helena Seger som verkade väldigt påläst på alla artister var lika förtjust i honom som jag.
Bara någon timme innan tävlingen var Farid ute och promenerade runt arenan. Efteråt kan jag avslöja att han var helt knäckt till skillnad från vår Robin som jag flög hem med och som tog allt med ro trots trist placering.
I minglet stötte jag även på utrikesminister Carl Bildt som ringde mig i ”Ring P1” och skapade ett smärre kaos. Dagen till ära hade Bildt valt glittriga schlagerkavajen och hade med sig hela familjen. Carola var gnistrande som vanligt.
I arenan satt jag framför Avicii och hans roliga bodyguard som inte fick vara med på bild:
Framför mig satt ingen mindre än… Känner ni igen skallen?
Vår statsminister Fredrik Reinfeldt som hade ett stort paket lila Läkerol i kavajfickan. Dottern Ebba bad om att bli fotad med idolen Avicii medan några schlagerfans ville fotas med hennes far. Lite senare såg det ännu roligare ut när statsministerns huvud var fullt med guldkonfetti. Jag ansträngde mig hårt för att inte börja plocka bort dem från hans huvud.
När allt var slut åkte jag med danska delegationen och söta Emmelie de Foret till Euroclub. Det blev en champagnedränkt bussresa på grötig danska och ett stopp mitt ute i ingenstans för att den danska pressen skulle få exklusiva intervjuer med vinnaren.
På Euroclubs scen ställde jag frågor till ett öronbedövande jubel:
Det är delvis en svensk seger med tanke på Emmelies bortgångne svenske far som tillägnades segern. Själv var jag helt slut av värmeslag på arenan och tröttheten i att stå på en scen kl. 3.00 på morgonen efter att ha vaknat 8 samma morgon.
Petra Mede och Sarah Dawn Finer var båda fantastiska och SVT bjöd på schlagerhistoriens bästa tävling. Även om jag tycker att det livsviktiga mottot ”We are one” emellanåt ekade ganska tomt och teoretiskt. Europa behöver gå från teori till praktik när det gäller mänskliga rättigheter och likaberättigande. I en tid när rasismen, homofobin, antisemitismen och islamofobin växer krävs det lite mera mod. I Svenska Dagbladet idag har succéförfattaren David Lagercrantz skrivit en läsvärd artikel i ämnet som ni kan läsa HÄR.
Nu lämnar jag Eurovision-bubblan, duschar av mig konfettin, kliver ur paljetterna och återvänder till vardagen. Jag tar med mig alla människor jag mött, alla språk jag fått praktisera, allt jag under fikapauser lärt mig om andras livsvillkor. Jag bär med mig den efterlängtade hemkänslan som infinner sig när jag rör mig i internationella kretsar där vi finner mer som förenar över nationsgränserna än det som skiljer oss åt.
Tacksam för ett glädjefyllt avbrott är det bara att kavla upp ärmarna igen. Dags att återigen ställa de svåra och obekväma frågorna, att nudda vid såren, att bidra till att göra världen lite bättre för flera och sluta låtsas att livet är en enda lång schlager.