Husbytankar

Det brinner bilar i Husby. Killar kastar stenar. Det är beklagligt och förkastligt och kortsiktigt och kontraproduktivt och en massa andra fördömande fraser. Och det är givetvis föräldrarnas ansvar också. Föräldrar som för länge sen förlorat makten över sina egna liv och sina egna barn.

Ingenting kan försvara det brottsliga beteendet men mycket kan förklara det. Jag växte upp i grannförorten Rinkeby. Där brann det med jämna mellanrum under min uppväxt. Där hittade killar inget annat sätt att kanalisera sin ilska än att krossa och bränna. Vi tjejer internaliserade ilskan. Vi bar den i bröstet och lät den aldrig riktigt explodera. Vi svalde segregationens stigma och utanförskapets förbannelse. Vi försökte ignorera fattigdomen och främlingsfientlighetens förödmjukelser. Vi skakade av oss förnedringarna. Vi blundade bort stängda dörrar och bar lydigt ilskan som ett mörkt monster i magen. Hela min journalistiska yrkesbana inleddes tack vare bilbränder och kravaller. Jag ombads förklara frustrationen. Jag blev förortens informella talesperson som till slut inte längre orkade höra flera förenklingar.

Sen dess har jag både upplevt och beskrivit många kravaller och bilbränder. Jag har rest runt i landet, från Rosengård till Råslätt och träffat arga kids i hopplöshetens träskmarker och jag har försökt förmå dem finna andra sätt att förändra samhället. Men jag delar deras ilska. Jag delar deras frustration. Jag bär den som en evigt brinnande låga i hjärtat som inte går att släcka. Och den lågan får ständigt näring av nya händelser. Av en politisk tondövhet. Av ett kroniskt försummande som manifesteras i en politisk ovilja att stävja segregationen.

Trots att jag skrivit och talat och rapporterat om detta i mer än två decennier, trots att jag varnat om de tickande bomberna så ser jag inga ambitioner att sprida solsken i samhällets skuggsida. Tvärtom drabbas dessa socialt utsatta områden av nedskärningar och nedrustningar. Fragila förorter där ungar inte har föräldrar med kontaktnät in i maktens korridorer eller på arbetsmarknaden. Där ungar inte har vuxna som kan köra dem till träningar, visa dem vägen till museer och teatrar, hjälpa till med läxorna. Skolorna, sjukvården, fritidsverksamheten, kulturutbudet – allt har successivt försämrats.

Häromveckan ledde jag en konferens anordnad av Stockholms stad om ungdomsarbetslöshet. Där mötte jag ett tiotal  ungdomar som efter en längre tids arbetslöshet fått in en fot på arbetsmarknaden. De var så stolta och glada. Samir från Irak berättade att han skämdes för hur snett han hamnat under sin tid som arbetslös. När livet förlorade all mening och det inte fanns något att vakna till. Hans ensamstående mor var allvarligt sjuk och han fick dåligt samvete av det liv han levde. Tills han en dag började arbeta som trädgårdsmästare. Då vände livet.

En annan kille som också ägnat sig åt småbrott i brist på annat berättade hur lycklig han var nu när han fick leva Svensson-liv. Det hade varit hans dröm. Ett nio-till-fem-jobb där han fick lära sig nya uttryck som helsike och åt fanders.

Under lunchen hamnade jag bredvid en 20-åring från Rågsved som också berättade om arbetslöshetens apatiska tillvaro. Då när knarkförsäljning till slut kan bli ett alternativ. Jag frågade hur han växt upp. ”Jag har flyttat 39 gånger” sa han. Hans far hade varit på sjön och ”mamma gick på en fest när jag var tio år och kom aldrig tillbaka”. Så pojken växte upp ensam, flyttade runt till släktingar, grannar, vänner och alla som hade vänligheten att ge honom en tallrik mat och en sängplats. Nu är han 20 år och har precis gift sig med en gammal klasskamrat. För första gången i sitt liv har han ett jobb och en egen familj. Jag kan inte dölja tårarna som rinner över min ångkokta torsk. Jag gråter för att killen som växte upp i missbruk och våld aldrig fått gå i terapi. För att han växte upp under en tid när det började sparas på barn. När fritiden var ett enda vilset vandrande i centrum.

Det var inte dessa killar som brände bilar i dagarna. För de har genom projektet Filur & Merit plötsligt fått en inre styrka och en mening. De har fått ett sammanhang som de inte vill förlora. Det är ungdomar som inte längre har något att förlora som är farliga.

Om detta vore en sociologisk essä skulle jag använda ord som socioekonomiska orsaker, marginalisering, diskriminering men det här är blott hastigt nedklottrade tankar när jag nu ska lägga min dotter som vill att jag läser sagor istället. Det vi borde tala mer om är alienationen som växer mellan en ungdomsgeneration i en paralyserad periferi som inte ser andra sätt att kommunicera och protestera mot maktens arrogans än att bruka våld. Ett våld som dessvärre drabbar deras egna grannar, systrar och bröder och andra arbetare.

Det våld som drabbar polismakten kan också ses som en konsekvens av alla de förnedrande och rasistiska tillmälen polisen brukat mot människor utan att straffas. Vi behöver poliser som är stationerade i förorterna. Poliser som bygger förtroende bland invånarna. Vi behöver poliser som kommer när man ringer. Senast jag ringde dem för ett inbrott i min mammas källare i Rinkeby dök de över huvud taget inte upp. Varenda månad får jag mail från människor som råkar illa ut men känner att polisen vänder dem ryggen. Senast en livrädd familj som är mordhotad av ligister i Biskopsgården. Trots bevis gör polisen ingenting. Så familjen låser in sig av skräck och vågar inte ens släppa ut ungarna på gården.

Nu sjunger min dotter: ”Alcohol, alcohol, alcohol is free”. Jag måste sätta punkt innan hon blir alkoholiserad. Förorten brinner och det är mer komplext än att förklaringen kan fångas i några oredigerade meningar. Må saker och ting lugna sig. Må Husbyborna få sina liv tillbaka. Och må politikerna vakna till liv och inse att vi nu bara får betala notan för den sociala sparslakt som drabbade de svagaste och gynnade de starkaste.

Behöver ni djupsinnigare förklaringar hänvisar jag er till mina böcker nedan som alla handlar om detta:

”Bortom mammas gata” (Atlas)

”Korsvägar – Röster om förortskultur” (Atlas)

”Frontkick – samlade texter” (Atlas)

”Taxi” (Atlas)