Efter en snabb shoppingtur där det mest blev paljettklänningar till Melina bokade jag upp en intervju med en börshaj på Wall Street. Det ska bli intressant att få deras perspektiv på Eurokrisen.
Ikväll åker jag till mina kusiner i Norwalk, Connectitut. Det är en fantastisk familj som kom med tomma fickor till Astoria i Queens på 60-talet och kämpade sig upp till en trevlig tillvaro i en välmående förort med oändliga gräsmattor. Farbror Leonidas och hans fru Sofia som startade en tapetserarfirma byggde fyra identiska hus med grekiska kolonner till de fyra barnen. Husen står bredvid varandra och barnbarnen springer mellan husen. Tillsammans med andra grekiska familjer har de också byggt en grekisk kyrka i området. Varje år anordnar de en grekisk festival där man kan dansa dygnet runt och äta hemlagad giouvetsi, moussaka eller stifado.
Någon frågar om jag inte längtar efter min dotter. Sanningen är att jag längtar så mycket att hjärtat kan explodera om jag tillåter mig att känna känslan. Men att dela vårdnad är att vänja sig vid saknaden. Det är lära sig längta och linda in lidandet. Jag längtar alltid efter min dotter när hon är hos sin pappa. Han vill ju också ha henne. Han älskar henne också. Det blir dock inte bättre av att jag stannar hemma och tycker synd om mig själv. Det blir inte bättre av att jag pausar mitt eget liv. Det blir inte bättre av att jag slutar arbeta eller upphör att förverkliga mina drömmar. Det blir sämre.
Ibland flyr jag. Ibland flyr jag från saknaden. Ibland försöker jag fylla ut det enorma tomrum som hennes lilla väsen lämnar efter sig. Flykten har alltid varit min metod och medicin. När jag var barn flydde jag bråken hemma. Jag begravde mig på biblioteket eller tränade tills tröttheten trängde undan tankarna. Men flykten har gjort mig till den jag är. Flykten har begåvat mig med vänner världen över. Med själsfränder som precis som jag har flykten i blodet. Den fysiska flykten. Eller den psykiska. Eller både och.
Jag frågade min skådespelande kompis som jag bor hos just nu. Han är den bror jag aldrig haft och alltid drömt om. Vi talar om allt. Jag frågade honom om han saknar sin fina fru och sina barn. Han tittade på mig som om jag behövde akut psykhjälp. Han behövde inte svara. Män behöver inte stå till svars. De blir aldrig provocerande i sin frånvaro från familjen. De behöver aldrig övertyga världen om att de inte är narcissistiska egoister bara för att de har uppdrag på andra sidan jordklotet. De behöver aldrig ha dåligt samvete trots att de gör sitt bästa av alla givna situationer.
Tack för att ni får mig att tänka till om det som är viktigt.
Nu fick jag ett sms från en amerikansk kompis som undrar om jag vill följa med till hans farm och provskjuta nya vapen. Livet är summan av alla dessa små incidenter. Summan av ögonblick sammanfogade till en enhet som hänger som ett pärlhalsband runt vår hals. Eller en strypsnara.
Min bror som just avslutat mötet med sin language coach ringde också och frågade om han skulle köpa med lite lunch: ”Du sitter väl inte där hemma och är ledsen och längtar hem till din dotter?”
”Nej. Jag skriver”, svarade jag.
Skrivandet är också en flykt.
Varför flyr jag?
För att kunna stanna.
Hej, tråkigt att du hela tiden provoceras av korkade män. Sluta träffa dem.
Känner många sådana män själv, och lika många korkade kvinnor.
Det är ju tur att vi, du och jag, är smarta och kan ha överseende med deras brister
Puss
Så ljuvligt att Alexandra Pascalidou visar styrka, svaghet, mod, modstulenhet och många andra motsatser och i samma text! Det är så lätt att tro, för att någon ”lyckas” på något sätt, att allt är på topp för den personen. Vi ser ytan, projicerar våra drömmar, kritiserar i negativa ordalag…
Så underbart att Alexandra Pascalidou kan visa svaghet, styrka, mod, modstulenhet, motsatser och detta i samma text. Det är så lätt att tro, att för att någon ”lyckats” på något sätt, att allt är på topp för den personen. Vi projicerar vår dröm och samtidigt tar vi oss rätten att kritisera med negativa ord. Vi behöver våga se och lyssna på verkligheten. Vi behöver sådana personer som Alexandra.
Så härligt att Alexandra Pascalidou visar styrka, svaghet, mod, modstulenhet – motsatser i samma text! Det är så lätt att tro, att för att någon ”lyckas” på något sätt, att allt är på topp för den personen. Vi projicerar vår dröm och kritiserar i hårda ordalag. Det är viktigt att vi verkligen ser och lyssnar på verkligheten. Vi behöver sådana som Alexandra!
Modstulenhet. Vilket vackert ord. Tack. Stort tack.
Fint skrivet
Fortsätt bara att vara dig själv med alla dina drömmar och mål. Du är en sann människa som inte låtsas och som vågar gå din egen väg. Hur många vågar det? Du svarar alltid lika vänligt och respektfullt på dessa fega och elaka påhopp. Du är så fin och fortsätt bara framåt. Pollá Filákia!
Mera lyx och mera bilder från glassiga New York miljöer både inomhus och utomhus så kanske kritikerna tystnar så småningom. Du har frossat av och om New York i din blogg på sistone och vem har rätten att kritisera dig för det? Kör så det ryker och skit i vad avundsjuka människor tycker om det, det är ditt liv och du bestämmer hur du vill leva det.
Jag tror att alla människor flyr. På olika sätt och av olika anledningar. En och samma människa kan fly på flera olika vis, beroende på vilket skede i livet människan råkar befinna sig i – flykt från krig och elände, psykisk flykt, fysisk flykt. Ja, allt är tillåtet. Och ingenting behöver nödvändigtvis vara fel.
En fin vän och författare sade en gång: Avstånd är nödvändigt för att skapa längtan. Och så är det.
Njut av din resa och din vistelse.