Ni kan läsa morgondagens Metrokolumn om Salman Rushdie här.
Idag skulle jag ner till Ground Zero. Taxiföraren från Ghana som bott i Bronx de senaste åtta åren är en dedikerad Obama-aktivist. ”Jag är volontär och försöker samla Bronxborna en gång i veckan för att lära dem vad demokraterna står för. Jag delar ut klistermärken och broschyrer. Varenda vecka donerar jag dessutom 25 cent av min lön. Det är inte mycket men det är vanligt bland Obamas väljare. Vi är många som skänker en liten slant medan Romney har få som skänker miljoner. Allt här handlar om pengar. Om du donerar mycket kan du få träffa presidenten när han besöker ditt område. Det drömmer jag om” säger Josh.
Han berättar också att USA är ett mycket våldsamt samhälle jämfört med Europa som han har besökt flera gånger. ”Här har alla vapen och de använder dem även mot sina egna familjemedlemmar” suckar han. ”Men det är inte farligt i Bronx. Du råkar bara illa ut om du är inblandad i kriminalitet.” Precis som många andra jag mött här berättar hur de vita sakta men säkert köper ut de svarta från Harlem. ”Du kan få ett fantastiskt brownstone-hus för ett par miljoner. De svarta tar pengarna, köper ett hus i norra Bronx för halva summan och lever gott på resten.”
Alla gamla Manhattan-bor vittnar också om att staden blivit mycket tryggare senaste decenniet. ”Förr vågade du inte ens promenera i Lower East Side” säger Mr Marzoratti som är redaktör på NY Times och växte upp i Sopranos-kvarteren i Jersey. När han flyttade till Soho på 70-talet var staden bitvis minerad mark. Idag finns det patrullerande poliser i vartenda kvarter. Rudy Giulianis nolltolerans-satsning bidrog till trygghetskänslan.
Idag har jag shoppat så mycket att jag måste leva på nudlar resten av månaden. Från gummistövlar till rosa klänningar och cashmere-koftor. Min kompis Micke försökte få med mig till gymmet men jag satt med min väninna Angelina på Gramercy Park Hotel och åt pasta som kunde mätta en armé. 
Hur klarar du av att vara ifrån din dotter så mycket? Och hur klarar du att vara närvarande med henne med dessa gigantiska upplevelser? Hur fixar du att flänga jorden runt och vältra dig i lyx och kändisar när din dotter inte är med? Har du någon känsla för att ”dela med andra”, ”uppleva med mitt barn?”? Tycker du inte att den frihet du lever i blir ganska tom och ensam ibland?
Tack för dina frågor. Min dotter har en pappa också. Och han vill också ha sin dotter. Och då uppstår luckor i livet som jag måste fylla med mening. Då passar jag på och gör sånt min dotter inte kan dela. För hon är bara 4,5 och gillar inte att lyssna på Salman Rushdie eller sitta på en krog i Harlem. Världen är min arbetsplats. Jag behöver röra på mig. När jag är med min dotter tar jag det lugnare. Jag följer hennes rytm. Vi var i Grekland tillsammans hela sommaren. Vi delar och upptäcker världen hand i hand. När jag kommer hem åker hennes pappa till andra sidan jordklotet. Så är våra liv. Kanske är de annorlunda men de passar oss. Var och en väljer sitt liv. Vi har valt att leva så här. Tomhet känner jag aldrig. Mitt liv flödar av intryck, vänner, engagemang. Ensamhet kan jag känna ibland men den har ingenting med geografiska avstånd att göra. Det är emotionellt. Hoppas du lever det liv du drömt om. Kram, a