Solen sken när jag tog tunnelbanan till Rinkeby imorse. På det myllrande torget stod några svenska tanter från Jehovas Vittnen och ett filmteam. På backen upp mot Svennebygränd hade romer brett ut filtar där de sålde allt de hittat i sopor och miljöstugor. Från gamla kablar till strykjärn och sockor. Längs gatorna har små butiker växt fram med mestadels arabiska namn. Eftersom min barndoms favoritbutik ”Thoumas Blommor” stängt köpte jag med mig billiga aprikoser, jordgubbar och vindruvor till Mustaffa och hans pappa Hassan Zatara som välkomnade med stora famnen. Mustaffa som arbetar som personlig assistent åt sin pappa hade dukat fram allt vegetarisk falafel, yoghurt, oliver, fruktsallad, sesambröd och sallad. Pappa Hassan hade envist pekat på grekiska flaggan i sin pekbok och det är i princip en order till sonen om att han ska bjuda hem mig. Så där satt vi i köket med Kvarnbyskolan i ryggen och barnskratt och skrik som tog mig tillbaka till min uppväxt. Allt är sig likt och ändå så förändrat.
Hassan skrattade högt, kramade mig hårt och sjöng ”Härligt, härligt men farligt, farligt” och några ramsor på arabiska. Det är i princip allt han kan säga och hans frustration över att vilja berätta om allt som hänt i hans liv gör så ont. Lyckligtvis har han sin tålmodiga son som vigt de senaste fyra åren åt att finnas till för honom dygnet runt och tolka minsta vink, minsta läte, minsta gest. Hassan ville visa bilder från sitt liv innan allt utom livet togs ifrån honom. Det var familjefotografier och filmer och flaggor och tidningsklipp från den ödesdigra dagen då Lasermannen klev in i hans kiosk och sköt honom i huvudet. Sedan låg han i koma i tre månader och svävade mellan liv och död. Tills han, som aldrig varit särskilt troende, vaknade upp en dag och tackade Gud med ett Hamdullah. Sedan dess har han kämpat. Utan att kunna tala, skriva, resa sig eller röra sig. Och hans berättelse förblir oberättad. Den stannar där hos honom. Den kväver honom. Och han försöker förgäves förmedla sina tankar och känslor genom sonen som sätter ord som Hassan ibland spjärnar emot.
Det blev ett starkt möte med båda. För sonen vet inte heller riktigt vem pappan var innan skotten. Då när han bara var en sexåring som såg sin pappa lämna hemmet i gryningen för att återvända i skymningen. Det enda han minns av sin pappa var sommardagarna i Skara Sommarland när pappa satte sin fru och deras sju barn i en minibuss för fyra dagars semester. ”Jag växte upp på Karolinska sjukhuset. Hela min barndom utspelade sig bland sjukhussängar” säger Mustaffa som fått ärva sin fars forna verbala förmåga. Den han brutalt berövades.
Efter några timmar satte Mustaffa på sin pappa strumpor och jacka och så rullade vi honom till vårdcentralen. Där tog vi farväl för att jag gick hem till min mamma som just opererat ögat. Mamma värmde upp gårdagens lasagne som hon serverade med sallad, oliver och fetaost och så satt vi där och pratade om allt vi borde göra oss av med i våra liv.
Sen tog jag tunnelbanan till Fotografiska museet där tidningen Resumé utsåg Årets Superkommunikatörer. Jag hamnade på sjätte plats i kategorin Media och det slog mig där och då vilken resa jag gjort. Hur osannolikt det var att jag från en trasig familj i betongen plötsligt skulle röra mig i de fina salongerna och dessutom föräras utmärkelser. Men en svala gör ingen vår. Mitt mål är att få med mig flera. Min dröm är att bli den som banar väg för andra. Därför kritiserade jag SVT för deras mångfaldsmiss. För egen del vet jag att jag alltid klarar mig. Alltid finner utvägar och omvägar. Motgångar är motorer. De är mitt bränsle på den här resan. Utan de orättvisor jag mött på vägen hade jag aldrig skrivit böcker, artiklar, gjort tv och radio och kämpat för jämlikhet och jämställdhet. Allt som sker har en mening. I mitt liv är det ofta en påminnelse om färdriktningen. Det är som en väckarklocka som inte låter mig slå mig till ro.
Många har hört av sig idag. Både med hat och hyllningar. Men också vissa som undrar hur jag vågar. Om jag inte är rädd för att bränna broar och hamna i kylan. Men jag har lärt mig hantera kylan efter att ha varit där några varv. Och jag har aldrig varit mån om att bibehålla broar som är ruttna i sina fundament. Om mänskligheten tigit och tassat runt på tå för dem som har makten och möjligheten att göra skillnad hade vi stått och stampat vid skampålarna. Kvinnokampen är kvittot på detta. Alla dessa hjältinnor som gått före och skrikit sig hesa och stångat sig blodiga mot glastak och betongväggar och bromsklossar, är vi skyldiga våra positioner. De förlöjligades och förnedrades och kallades för offerkoftor, gnällspikar och klagomostrar av alla dem som ville vidmakthålla status quo. Hade dessa kvinnor svalt sanningar av strategiska skäl, för sin egen vinnings skull, hade vi fortfarande varit fängslade vid våra spisar och sängkammare.
Antonia Ax:son Johnson som toppade Resumés lista talade också om vikten av mångfald och mod: ”Var modiga. Våga mera. Bry er inte om twitterstormarna!” Även om det är lättare att vara modig med ett miljardimperium i ryggen är det en ypperlig uppmaning till alla. Så sträck på er och stick ut hakan. Sjung ut så länge ni kan.
Din enfald kan inte bidra till SVT:s mångfald.
Håller på med en djupdykning med klipp från ”orten” på Youtbue.
Undrar: Vad menas med att ”Vakta orten”.
Är det samma innebörd som skylten i radhusområden :
” I detta område har vi grannsamverkan”?
Den här frågan skulle jag ha skickat till Alexandras språkprogram på 90-talet.
Det mest skrämmande/paradoxala med Lasermannen är att han utsatts för mobbning pga sitt etniska ursprung under sin uppväxt. Han borde alltså ha varit antirasist.
Märkligt nog hade den chilenske forskarstudenten som sköts på Studentvägen i Uppsala -92 rätt i sin profil av gärningsmannnen.
( själv bodde jag på Studentvägen i Uppsala bara några dagar innan Lasermannen kom dit med sin hyrbil.
Jag valde att flytta därifrån pga en oförklarlig obehagskänsla som inte gick att bli fri från…)