Vi är ett tiotal som tröttnat på meningslösa mångfaldsmotton. Så vi skrev en artikel i Expressen. Flera hörde av sig och vittnade om sin situation och frustration. Men de vågade inte signera artikeln av den enkla anledningen att de är rädda för konsekvenser och repressalier. Jag har all respekt för dessa kollegor. Mediajobb växer inte på träd. Men ibland måste man flyga lite högre för att lämna det personliga och få det där örnperspektivet. Tystnaden är stillastående stampande som ingenting förändrar. Det är bara att följa kvinnokampens spår. Tack vare dem har vi en riksdag där nästan hälften av ledamöterna är kvinnor. Tack vare dem har vi kvinnliga nyhetsankare, redaktörer, publicister och reportrar. Svårare än så är det inte. Vi behöver flera erfarenheter, kontaktnät, perspektiv som speglar vårt land. Vi behöver inkludera klass, kulturer, ålder, språk och kompetens med förtroendekapital bortom medieredaktionernas räckvidd. Vi efterfrågar varken gräddfiler eller röda mattor. Bara rättvisa och representation.
Här kan ni läsa artikeln i Expressen.
Och här kan ni läsa på SVTs egen sajt.
(Bilden lånad från SVT)
Bra skrivet . Tänker att det speglar mer än SVT. Skolor, arbetsplatser mm har en agenda utåt, men en annan verklighet inåt.
Varenda skola säger sig ha nolltolerans mot mobbning tex. Men det är ingen garanti för att det inte förekommer. Alla vill låta sitt bästa utåt, men inne i verksamheten kämpas med problem och svårigheter ändå. Och kanske är det som med människor- alla har problem . Dom ser bara olika ut.
Jag känner igen mig i denna artikel och vet vilken frustration ni upplever. Jag kom till Sverige som barn och har en högskoleutbildning inom kulturområdet men jag får inget jobb inom det trots att jag är kvalificerad. Även inom kulturområdet ( kulturinstitutioner som museer och konsthallar)talas det vitt och brett om vikten av mångfald men jag har ännu inte sett något av det överhuvudtaget inom yrket. Tvärt om är arbetsplatserna väldigt homogena. Att de sedan skyller på att mångfald kan betyda olika saker är att köra huvudet i sanden och förneka all kompetens som finns där ute.
Exakt. Tack. Det är många som känner igen sig i din berättelse. Tyvärr-
Selma, du har inte insett att det alltid har varit väldigt svårt att få jobb inom kulturområdet. Det har alltid funnits många arbetslösa kulturarbetare i Sverige.
När jag jobbade på museum på 90-talet var de flesta som jobbade på museet lönebidragsanställda eller arbetslösa som var ute på åtgärd.
Det fanns väldigt få som hade riktig anställning. De, få som hade riktig anställning, hade varit övertaliga inom kommun.
Att utbilda sig på kulturvetarlinjen är att utbilda sig mot arbetslöshet. Det har alltid varit så i Sverige.