God morgon. Välkomna till denna vackra höstdag.
Jag försöker skaka av mig sura uppstötningar som ett par sprider i kommentatorsfältet. Att separerade mammor inte är lika goda mödrar. Vilken grotta lever ni i brudar? Kliv ut. Välkomna in i värmen. Vi finns här för er. Jag lyckas skaka av mig allt tack vare kloka kommentarer från andra smarta kvinnor. Jag tror på systerskap. Jag tror på solidaritet. Och jag försöker leva som en fri människa. Fri i den bemärkelsen att jag försöker att inte döma andras livsstil. Inte döma andra människor efter hud- eller hårfärg, efter religion, ursprungs, sexualitet eller preferenser. Jag skriver ”försöker” för att det är en daglig kamp.Vi människor faller lätt för förenklingar och fördomar. Vi vill gärna systematisera tillvaron genom att dela upp allt i gott och ont. I vitt och svart. Typ: Separerade mammor är egoistiska/ Greker är galna/ Svenskar är snåla/ Judar är giriga. Osv.
Vi raderar nyanserna som komplicerar bilden. Vi drar slutsatser av den ringa information vi besitter. Men det är ren och skär lättja. Det är bara ett bevis för människor som inte orkar tänka ett varv till. Jag har mött så många ”konstiga” människor i mitt liv. Så många udda typer som jag lätt kunnat avfärda vid första anblicken. Ni som läst min bok ”Taxi” vet vad jag pratar om. Ni som följt mig vet vilken skattkammare och vägvisare människor visat sig vara. Den gamle mannen med röda tuppkammen i en tvättomat i LA på nyårsdagen 2004 till exempel. Min kompis sa: ”Hur kan du prata med honom?” Vi käkade pannkakor på IHOP medan tvättmaskinerna jobbade och sen frågade han om jag ville hänga med på bio. Den gamla taniga stackaren med slitna kläder som skulle kunna falla omkull om jag blåste på honom. Jag följde med på bio. Det visade sig att filmen handlade om honom. Han var ”The mayor of the Sunset Strip”. Mannen i kulisserna bakom Cher, Doors och andra rockband. För mig berättade han om sitt liv med en ensamstående psykiskt sjuk och fattig mor som förmedlat en del av sina tvångstankar till sonen. Det var fascinerande historier och lärdomar om livet som jag aldrig annars tagit del av. Om jag inte försökt förstå. Om jag inte närmat mig honom. Om jag inte följt med till den judiska restaurangen där han alltid ätit sin middag med Nancy Sinatra. Eller till IHOP, där han varenda dag i sitt liv ätit exakt samma lunch. Jag har en massa magiska möten från mina resor jag kan berätta om.
Så ge människor en chans. Se bortom busken. Bakom fingret. Sätt inte etiketter på folk utan att veta deras bakgrund och drivkrafter. Det blir roligare då. Jag lovar. Och när ni kommer hit och fäller en taskig kommentar, då tycker inte jag synd om mig själv. Jag tycker synd om er och era nära och kära.
Igår var det kräftskiva på Stallmästargården. Min kompis Johan (nedan) är en nyfunnen vän med ett fluffigt hjärta. Han pratar med alla. Min klänning har min brittiska väninna Anna Moody gjort. En fascinerande kvinna som lämnade London för en surfare på Rodos, fick dottern Ariadne och idag lever ensam. Anna är en fantastisk grafisk formgivare, en eldsjäl som vill bryta ner den grekiska korruptionen och byråkratin och startar ett eget politiskt parti. Partiets enda syfte är att samla kreativa människor som utan egenintressen vill kämpa för att rensa i det grekiska träsket. Anna har dessutom startat sin egen klädkollektion ”British Brazilian” – stylish clothes for busy women- klicka HÄR. Jag beundrar henne djupt. Det finns så många härliga hjältinnor där ute som jag skulle vilja skriva om.
Sanaa Spångberg är en annan. Hon driver Hud & Spa- Specialisten i Vårberg. Förutom helande händer har hon ett levnadsöde och en viljestyrka som slår det mesta jag mött. Ensam flydde hon från Irak till Aten där hon slog sig fram som 19-åring. Hon städade och vårdade gamla tills hon sex år senare satte sig ensam på en båt till Italien utan att kunna varken engelska eller italienska. Idag är hon mamma till två barn och driver sin egen skönhetssalong i förorten. Medan hon kör en Nimue-behandling på mig låter jag henne berätta om ett liv som överträffar en rysare någon manusförfattare kokat ihop.
Nä nu måste jag jobba för att tjäna en slant. Dagens Metrokolumn – om skolan – kan ni läsa här. Allt gott till er alla.
Låt det rinna av som vatten på en gås! Många negativa kommentarer och giftiga pikar bottnar nog i avundsjuka. De får skaffa sig ett eget liv så lever du ditt! Älskar din blogg just för att det är du som skriver den, och det är dig den speglar. Ena dagen är det middag med Zlatan (DÄR kunde jag vara lite avundsjuk för han verkar vara så mysig!) och andra dagen berättar du om hur det är i Grekland… Skiftande och omväxlande, precis som livet!
Om du VET att du är en bra mamma så behöver du väl inte bry dig om andras kommentarer??!!!
Du verkar osäker och vill inte bli kommenterad! Allt du visar upp på bloggen är väl för att visa hur bra du är och du vet väl själv om du är bra eller inte ???
Ååå, Alexandra, det är så härligt att läsa din blogg! Du är så full av energi och optimism och framåtanda! Och klokskap! Framför allt det! Och ja, jag har läst din bok Taxi och vet precis vad du menar. Vet också att det krävs en stor portion mod att våga stanna till och lyssna på dessa udda människor. Inte många har det modet. Men du har det. Det beundrar jag dig för. Vill inte låta smörig, men hör själv att det närmar sig det. Vill bara säga att det du skriver är viktigt och att det är viktigt att en person som du, som når många, skriver just det du gör! Keep up the good work!
Lika klok är du som alltid. Men skit i folk för Guds skull… Jag vet att det sårar, men det skär mer i dom att se andra lyckas och vara glada… Puss fröken