Lördagar innebär grekisk skola där Melina lär sig skriva och läsa medan jag sitter utanför salen och skriver på en lång och svår artikel. Den ska bli 25 000 tecken och jag har mer än det dubbla. Jag får dessutom inte riktigt grepp om intervjupersonen som jag följt i flera dagar. Men hur hal hen än är kommer jag slutligen finna kroken.
Idag lagade jag en god grekisk frikadellsoppa som ni kan hitta i ”Min stora feta grekiska kokbok” medan jag lyssnade på partiledardebatten i grekiska parlamentet. Även om den här premiärministern, Alexis Tsipras, på många sätt är ett skämt som svikit miljoner människor genom att hans politik och praktik direkt strider mot hans vallöften så visar han på en värdighet när han talar om flyktingkrisen och EU som bygger murar istället för broar. Ett EU som hotar med att rita om Europakartan och utesluta Grekland ur Schengen istället för att isolera europeiska extremister som piskar på populistisk paranoia och sprider skräckpropaganda. Trots att nazister sitter i grekiska parlamentet är det försvinnande få främlingsfientliga incidenter i ett kriskrossat, till ytan litet land där det bara förra året passerade en miljon människor. Oavsett vad man anser om regeringen sätter de tonen. Deras ordval spelar roll. Talar de om systemkollaps blir det snart en sanning. Talar de om behovet av andrum är det snart många som drabbas av andnöd. Den grekiska premiärministern masserade det grekiska egot genom repetitiva affirmationer om Grekland som ett humanistiskt, solidariskt land som sätter människan i centrum. Ett land som återkommande tvingat sina medborgare i exil och flykt. Igår var det vi. Idag är det de. Vi är alla flyktingar. När oppositionens ledare sa att många av dem som kommer är illegala invandrare blev han utbuad. Det säger något om den rådande samtalstonen. Det är bara Kos som utgör ett sorgligt undantag med kravaller och rasistiska protester. Borgmästarens ton där påminner om Ungern, Slovakien, Kroatien där politikerna låter som om miljarder människor invaderat deras land när det i själva verket är några hundratal som hamnat där mot sin vilja. Ingen av alla de flyktingar jag pratade med i Aten i veckan vill till något av de östeuropeiska länderna. Alla vill till Tyskland. Det är vår tids Amerika. Det förlovade landet.
Nu ska jag städa, bada Melina och titta på Mellon hemma hos vänner. Vad gör ni denna lördagkväll?
Det gör ont att se att Europa bygger murar mot omvärlden. Det kostar bara en endaste krona per förvärvsarbetande i Sverige för att täcka välfärdens kostnad(utgifter-inkomster) för en flykting och ge denne ett värdigt liv i Sverige. Nettokostnaden beror på att invandrare utanför OECD tjänar i genomsnitt hälften jämfört med en svenskfödd p.g.a. arbetslöshet och lägre lönenivå. En endaste krona från var och en av oss räcker alltså för en flyktings hela liv i Sverige; skola, socialhjälp, sjukvård och äldreomsorg m.m.
Så var och en bör fråga sig, hur många flyktingar man själv är beredd att hjälpa per månad. Varje flykting är ett räddat liv. Är det 1000, 5000 eller kanske 10000? Vi lever i en demokrati och det är upp till oss att bestämma. Men det är hyckleri att propagera för att vi ska hjälpa 10000 nya flyktingar varje månad om man inte är beredd att betala 10000kr varje månad själv.
Ja du Alexandra, vad gjorde jag i lördagskväll? Jo jag var i Lund hos mor och far ihop med fästmannen och mina två bounuskillar 🙂 De var ute och körde radiostyrda monster trucks medan jag träffade en väninna jag inte träffat på evigheter 🙂 .
Ikväll sitter jag på bilskolan….bättre sent än aldrig 🙂
Emilio Ingrosso kommer ut:
https://www.facebook.com/emilio.ingrosso.1/posts/10153932757252930
Sorgligt. Människors minne är kort. Varför skulle hans far få komma hit och inte de som flyr för sina liv idag? Varför kommer han inte tillbaka för att rädda landet? Emilio växte upp i Tensta. Jag i Rinkeby. Det är sig inte likt. Det är värre idag. Just därför borde vi engagera oss för de barn som växer upp där. Inte mot dem.