God Jul för vissa och Ond Jul för andra

Efter ett besök i grekiska kyrkan på Odengatan tog vi tunnelbanan till Rinkeby för att fira grekisk jul med familjen, fira mammas namnsdag och min Jacobs födelsedag.

Pavlos och Melina är som syskon. Melina som är ett år äldre stylar gärna för sin kusin:

På torget hängde några ungdomar. Mina söta syskonbarn som är i högstadieålder berättade om jämnåriga som inte firar jul, inte får julklappar och inte har någonstans att ta vägen dagar som dessa. De driver runt i kylan och vintermörkret. Vi talade om hur olika levnadsvillkoren för ungdomar. Även om det bara skiljer några meter mellan förorterna ser liven helt olika ut.

Min yngsta syster som är lärare upplever de avgrundsdjupa skillnaderna i sin vardag. Det handlar inte bara om föräldrar som varken kan svenska eller systemet, föräldrar som inte kan stötta eller ställa krav. Det handlar också om olika förväntningar och förutsättningar. Om lärarnas inställning, skolans kunskapskrav och kvalité och utbudet av idrottsaktiviteter.

Att det inte finns en fritidsgård i en förort som Rinkeby är en skandal. Dagar som dessa då allt är stängt är det ännu värre då barnen inte har någonstans att ta vägen. Ingenstans att värma sig, umgås, spela spel eller skratta. Hänvisade till sin trångbodda tillvaro och sina fattiga familjer. Hänvisade till marginaliseringens mörker.

Här har vi barn som förväntas integrera sig trots att de aldrig får ta del av svenska jultraditioner med tomtegröt, julklappsrim och silltallrikar. Integration kräver delaktighet. Integration kräver att någon öppnar en dörr som man kan beträda. Integration kräver att du känner någon som har svenska som modersmål. Min mellansyster som var orolig för att hennes son inte skulle lära sig svenska lät honom byta skola. Så hamnade min systerson på en annan planet. Hans svenska blev betydligt bättre på bara några månader, säger min syster. Han får kunskaper han inte ens var i närheten av i sin förra skola. Det enda problemet är att hans nya klasskamrater instagrammar bilder på julklappshögar som vi inte ens kommer i närheten av.

Fylld av frustration återvänder jag hem från mitt barndomshem. Frustration över segregationen och det förlamande utanförskapet. Frustration över attacken på moskén i Eskilstuna som valsar runt i världspressen och ställer Sverige i skamvrån. Frustration när jag läser polisens tweet om inbrottet på en förskola i Rinkeby. Kanske hade jag också brutit mig in i en stängd förskola om jag var en vilsen tonåring och gick runt och frös för att jag inte hade någonstans att ta vägen. Jag försvarar det inte. Men jag kan förstå. När jag var ung hade jag en kompis som städade på en förskola på Rinkeby torg. Ibland följde jag med och ”stödstädade”. Mest för att ha någonstans att hänga en stund. Att slippa vara hemma. Nu måste det hända något. Nu måste politikerna ta integrationen på större allvar. Nu måste någon ta den ekonomiska, etniska och sociala segregationen på allvar innan det börjar brinna. Igen. För det är redan för sent.

Skit i konstsatsningarna i förorterna. Öppna istället fritidsgårdar som har öppet även på kristna högtider. Satsa på skolorna och förskolorna. Locka ut de bästa lärarna. Öka lärartätheten. Förläng skolåret och skoldagarna. Erbjud en massa idrottsaktiviteter och teatrar och dans. Ge barn från resurssvaga hem resurser och möjligheter att leva värdiga liv. Det står på min önskelista. Tack för att ni läser.