Grands Glitter och segregationens svängdörrar!

Modererade en stor och fin konferens på Grand Hotel häromdagen. Gyllene Salen var fylld av kostymklädda herrar inom fastighetsbranschen. Medelålders, svenska herrar som äger eller driver fastighetsbolag. De som bestämmer hur Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet kommer se ut imorgon, om fem eller tio eller trettio år. På scenen diskuterade vi miljardtransaktioner, global ekonomi, miljonprogram.

En fastighetsägare med ett stort bestånd i miljonprogrammen kritiserade medierna för att stämpla och stigmatisera förorterna och ge dem oförtjänt dåligt rykte. I själva verket är de trevliga, praktiska, naturnära, härliga bostadsområden, menade han. Jag är den  första att hålla med. I mina böcker och artiklar genom åren har jag varit skoningslös mot mediernas mytbildning av miljonprogrammen.

När fastighetsägaren på scenen talade sig så varm om miljonprogrammen frågade jag honom och resten av panelen om de själva bodde i ett miljonprogram. Sen skickade jag vidare frågan till hela publiken. Ungefär 250 personer. Inte en enda räckte upp handen.

I pausen smög jag in genom svängdörren till köket och personalrummet för att vila fötterna. Där talades ett tiotal språk samtidigt. Unga servitörer, städerskor och kockar som var resultatet av gränsöverskridande kärlekar. Nya och gamla invandrare och svenskar med olika modersmål bosatta i olika miljonprogram. En kulturell korsbefruktning och en spegelbild av vår svenska samtid. Givetvis är mångfalden avgörande för turistnäringen och hotellbranschen som ju jobbar med gäster från världens alla hörn.

När jag klev upp på scenen igen slog det mig hur en enda svängdörr skiljde två olika världar. Så nära och så fjärran samtidigt. Så tydligt avgränsade. Och jag var länken dem emellan. Länken som visserligen känner sig mer hemma i personalrummet men som ändå drömmer om att en dag kunna förena dessa två världar genom att rasera de synliga och osynliga murar som skiljer dem åt. Låta världarna gå in i varandra. Förenas och förädlas. Jag kände mig ändå hoppfull för att de lät mig ta ton och för att de lyssnade. De kunde ju ha valt Ingvar Oldsberg som moderator. Det är så det börjar vill jag tro. När den första klivit in vidgas glipan tills det skapas utrymme för flera. Förmånen med att vara den första kommer med ett stort ansvar. Att glädjas, buga och bocka eller uttrycka tacksamhet räcker inte. Du måste röra dig med en självklarhet som får dem att fråga sig varför de inte kom på idén tidigare. Varför de inte öppnade upp för friska fläktar tidigare. Att komma först innebär också att du måste låsa upp alla dörrar och låta dem stå vidöppna för andra som vill in samtidigt som du bereder dina värdar för kraften som kommer. Bäst av allt med att vara först är att man plötsligt får insyn i de slutna världarna. Att man ser skillnaderna bakom svängdörrarna. Det är en förmån som kommer med en skyldighet: att tala om det.