Lite tungsint. Imorse sköt en skuldsatt man sig själv i huvudet på Syntagma-torget. När liket hämtades applåderade de som var samlade. Krisen kostar liv. Nu, bara timmar efter självmordet, har tusentals människor samlats i protest på torget.
Idag skriver jag en Metro-krönika om den spanska skuldkrisen som slår EU-rekord i arbetslöshet.
Melina tjatar om att hon vill att mamma och pappa ska bo ihop som en riktig familj och det krossar mitt hjärta att jag inte vet vad jag ska svara eller hur jag ska hantera hennes sorg och vädjan. ”Jag längtar efter mamma och jag längtar efter pappa och jag vill att vi alla ska vara tillsammans hela tiden. Jag vill inte ha två hem” envisas hon och jag förstår henne. Det här är det värsta jag varit med om. Att inte veta hur man tröstar en olycklig treåring. Hjälp mig om ni vet.
Nu ska jag knyta ihop mitt hjärta och skynda till radion och sen till Hedvig Eleonora kyrka för att tala om Ruben Östlunds film ”Play”.
«Είμαι συνταξιούχος. Δεν μπορώ να ζω σε αυτές τις συνθήκες. Δεν μπορώ να ψάχνω για φαγητό στα σκουπίδια. Γι αυτό αποφάσισα να βάλω τέλος στη ζωή μου» skrev den gamle mannen som tog livet av sig. Det är så sorgligt att höra så tragiska nyheter nästan varje dag.
Tack för detta. Så sorgligt.
Det är så det är. ”Den lilla människan” får betala, både när det gäller ekonomiska och relationella kriser. De andra, ”de stora”, de vuxna ställer till det. Man kommer aldrig ifrån den skulden hur man än värjer sig mot den, för den är reell. Melina uttrycker sin allra djupast kända smärta och det finns ingen tröst. Att finnas där i närvaro och möta och omfamna hennes smärta så att hon står ut med den, är väl vad du kan göra. Jag har en känsla av att du redan gör ditt bästa utifrån den situation som är. Och förstås, att fortsätta ha en god relation till hennes pappa är väldigt viktigt. Men det vet du också.
Tänk om det kunde bli så igen, som Melina vill… wow! Finns det ingen utsikt till detta?
Så vackert uttryckt – den lilla människan får betala priset för de stora människornas skulder. Tack. Utmärkt makro-mikro-perspektiv.
Och ändå är det så, att ha två hem är bättre än ett i din situation. Alla barn jag mött har mått bättre av att ha två hem än att bara bo hos den ena. Då förlorar man definitivt en förälder.
Jag försöker att alltid prata gott om mina barns pappa. När dom säger som din treåring, förklarar jag alltid att jag också älskar deras pappa, och att det ju är bättre att bo i två hus, om man bara bråkar, då man bor i ett. Man får förklara att alla inte kan bo tillsammans, av olika skäl, Jag brukar fråga om dom inte tycker att det är bättre att vi är vänner och bor isär, än ovänner och bor tillsammans… Då brukar det släppa för mina små. Men trots att det nu är många år sedan jag skilde mig, finns den där romantiska drömmen om en enda kärnfamilj kvar hos den yngsta. Hon målar bilder där jag bor med hennes pappa och hans nya fru, som one big happy family;) Tror det är viktigt att man alltid håller en god fasad, oavsett hur man egentligen känner. För barnen har ju inte med vår vuxenkonflikt att göra. och ska inte behöva ta ställning. Men visst smärtar det, att inte kunna uppfylla våra smås önskningar… Lycka till och var stark!
Mycket klokt sagt. Jag har själv upplevt en liknande situation. Att aldrig förtala den andra inför barnen,att stötta barnen i deras sorg och funderingar det är väldigt viktigt. Barn är otroligt klarsynta och förstår mer än man tror. De känner på sig när man förtalar någon och det slår bara tillbaka på en själv.
Om din dotter klagar får du skylla dig själv. Hur tänkte du egentligen? Att skaffa barn ena året och skilja sig året därpå är ansvarslöst.
Vi separerade inte året därpå och jag kämpade som ett djur för att få det att funka. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Tyvärr. Tack för förståelsen. Hoppas du aldrig behöver uppleva samma sorg och saknad. Glad Påsk.
Nej, A behöver inte skylla sig själv. Vilken dum kommentar. Livet blir inte alltid som man önskar. En separation kan hända när som och av olika anledningar. Kan faktiskt hända dig med. Dessutom – empati är ett ord du borde få förklarat för dig.
Jag har inga dömande ord Alexandra. Det händer saker i ens liv som man aldrig trodde skulle hända. Det enda man kan göra är att man försöka göra vad man kan så att din dotter har en bra relation till er båda. Att din dotter ha tillgång till er båda och att man kan fråga henne vad hon vill i olika situationer och försöka göra sitt bästa. Visa din dotter att ingen av er komma att försvinna. Att ni båda älskar henne. Det är tråkigt när ett barn måsta flytta runt mellan 2 hem. Säg att det komma att kännas bättre med tiden och att det kan finnas fördelar och roliga saker med att ha 2 hem också…När man är hemma hos mamma har du mamma alldeles för dig själv…är du hemma hos pappa blir det likadant
HEJ ALEXANDRA! Ponai sto kardia mou otan diavasa auta!! Det är så många av oss som delar dessa känslor.. Men jag kom att tänka på en artikel som du skrivit för en tid sedan och som jag tyckte mycket om …ungefär så här.. Öka lycka genom att låta sina barn känna av motvindar.Varje barn borde smaka lite av lera,föräldrarna borde bygga hinderbanor åt sina barn.. Att det krävs helt enkelt motstånd för att vi ska kunna känna lycka och uppskatta det! SÅ…njut av din tillvaro,det mår din dotter bäst av,och när din dotter är stor,kommer du känna dig mer nöjd ,om du inte slösat din tid till skuldkänslor. Jag lovar att tiden går fort,och snart har du en vuxen LYCKLIG dotter,som fick lagom mycket motstånd i sin barndom,och bäst av allt KAN uppskatta saker och ting och därigenom bli en lycklig människa! Det vet jag! GLÖM inte det! Mia megali agalia kai filia apo Anni
Jag har genomgått samma sak.. det är en av faserna i deras utveckling, man kan endast förklara att vi, föräldrarna, älskar barnet och vi har egna hem.
Vi har en mycket bra relation, barnets far och jag. Idags läge är mitt barn 5 år och och tycker att jag inte har något att göra i hans pappas hus, jag får inte åka dit för att umgås, det är ju hans pappas och hans hem, jag har ett eget hem 🙂
Jag överöser mitt barn med kärlek, han vet att han e mitt allt, att han är bäst. Jag ger honom allt jag kan i trygghet och kärlek, han vet att jag finns där för honom oavsett vad. Han kommer att stöta på motgångar i livet, jag anser inte att jag behöver härda honom. Hans goda självförtroende o vishet kommer att hjälpa honom när det är dags, om inte så vet han att jag o hans pappa finns där för honom.
Jag vill tacka för en jättebra blogg, besöker många men denhär är den enda jag faktiskt läser. Gillar ditt sätt att uttrycka dej, tycker du är underbar.
Trevlig påsk!
Lyssnade på radio ett med Eva Ruiz. Hon tycker inta att barn ska bo på 2 ställen utan att de måste ha en fast punkt.
Det betyder inte att barnet ska ha sämre kontakt med mamma eller pappa.
Barnet ska kunna hälsa på hur ofta det vill och även stanna en längre period. Det viktiga är att man har ett hem som man utgår ifrån. Det är vårt vuxna ego som vill ha 50/50.
En dagisfröken ringde in och berättade om en liten pojke som upplevde att han aldrig kände sej hemma nånstans pga växelvis boende.
Lyssna på programmet, det var riktigt bra.
Filakia Ulrica