Tack för era kloka kommentarer. Eftersom jag växte upp mitt i ett krigsfält med föräldrar som slutligen gick skilda vägar så lärde jag mig tidigt att aldrig dra in barnen i de vuxnas stridigheter. Jag hyllar alltid min dotters pappa och försäkrar henne om att han är världens bästa. Kanske är det därför hon inte förstår varför vi inte lever tillsammans.
En dag kommer jag att förklara. Tills dess har jag förhoppningsvis även kastat den mantel av misslyckande jag bär i mitt undermedvetna. Att jag inte lyckades med det jag drömde om sen barnsben, att skapa en fin familj som håller ihop. Att ge min dotter det som fortfarande är normen i vårt samhälle dvs två föräldrar under ett och samma tak. Samtidigt kämpade jag hårt. Men man kan inte kompromissa med sitt liv. Vi får bara en enda chans och vår främsta uppgift är att göra det bästa av den tid vi får. Det är viktigare att vara sann mot sig själv och sina ideal än att nöta ner all motståndskraft och livslust. Jag vill gå rakryggad genom livet med huvudet högt och hjärtat mjukt.
Nu ägnar jag all min energi åt Melina när hon är hos mig. Det finns ingenting annat som distraherar oss och hon får all uppmärksamhet man kan tänka sig. Men det kanske inte heller är sunt?
Imorgon är hon hos mig och livet känns återigen komplett.
Ikväll råkade jag hamna på en oerhört trevlig middag med inspirerande samtal och en ljuvlig dessert:
Redan ATT du problematiserar konsekvenserna av separationen är något gott, tror jag. Medvetenhet är väl alltid bättre än omedvetenhet?
Visst… ett barn kan säkert inte få ihop att man höjer fadern till skyarna och samtidigt inte ”vill ha” honom! Barn söker ju alltid en förklaring. Det bästa är väl ändå att lägga det hela på sig själv och inte på den andre? ”JAG kan, trots att han är så fantastisk, inte dela livet med honom, så som JAG är. Så som jag är och så som han är, så passar vi inte riktigt ihop”. Typ. Inte lägga onödig skuld på sig själv naturligtvis, att man är ”fel”, utan mer visa på ett faktum. Samtidigt visar man ju då, att man tar ansvar för att man lämnade. Kanske kan en treåring ta in en gnutta av detta resonemang. Jag vet inte. Man måste ju försöka, annars känner ju barnen att deras förvirring och smärta är FEL. Och det är väl det allra värsta för deras psyken.
Din andra fråga, om ”all uppmärksamhet” kanske inte är bra… det beror nog på hur klok uppmärksamheten är. Den kan nog annars säkert bidra till en förvriden egoexpansion hos barnet. Alla överdrifter är ju per definition av ondo. Personligen tror jag det är viktigt att barn också får vara ensamma och i fred, för att kunna integrera alla intryck och – också – all uppmärksamhet.