Debatten är igång igen. Om barns och ungdomars lidande inför OS. Om elitidrottens destruktiva inslag. I synnerhet när det gäller gymnastiken. Det finns dock en dubbelmoral kring detta. Å ena sidan den kollektiva medaljlängtan och sen den kollektiva besvikelsen när våra atleter återvänder tomhänta. Vad signalerar det? Att vi även älskar förlorarna? Och vilken seger och framgång döljer inte blod, svett och tårar? Om idrott enbart ska vara till glädje så kan vi hoppa av internationella tävlingar eftersom vår blotta medverkan är ett incitament för lidandet som leder till pallen.
Men det finns sporter som trotsar tyngdlagen och närmar sig konsten:
Tack för en bra blogg, tänkte mycket på barnen när jag såg gymnastiken i OS, och kände plötsligt, är det inte lika hemskt att mer eller mndre tvinga barn att träna för att tjäna landet ? Är det inte värre än att vuxna dopar sig ? Dom är iallafall vuxna, barnen har nog inget att säga till om….Hoppas att dom får stöd när karriären är över, även dom som inte kommer så långt som till OS eller VM.