Jag är förtvivlad. Och förbannad. Tog T-banan till Rinkeby. Snackade med en kille från Kirgizistan som sa att han kände sig väldigt ensam. Hans familj är död och några vänner har han inte lyckats få efter fyra år i landet. Men han var så glad för att han äntligen lyckats få ett jobb. Han ska börja leverera mat genom Uber Eats. För brödsmulor. När vi kliver av på Torget är det fullt med folk. Granen är pyntad med ett fåtal lyktor. Människor köar till Frukt- och Grönsaksståndet. Det är mörkt och kallt och min dotter undrar varför de inte lyser upp torget mer. Det vore en bra idé, säger jag. I fönstren lyser adventsstjärnor. På Bhai Bhai-livs reas pitabröd ut. Vi går till morsan. Porten doftar mat från världens olika väderstreck. Mina systrar från Fruängen och Kista ansluter med sina ungar. Min systerdotter Jordana drömmer om att bli försvarsadvokat. Vi äter mammas mat och vid niotiden åker vi hem och sover. Så vaknar jag till nyheten om dödsskjutningar som ägde rum en halvtimme efter att vi lämnat. Några hundra meter bort från fredagsmyset. Två unga förlorade liv. Tvärt avbrutna med skottsalvor från automatvapen. Någon jävla uppgörelse. Men nu får det vara nog. Även om det redan är för sent är det dags att sätta stopp för det dödliga våldet. Nu måste regeringen, politikerna och polisen tillsammans med lokalsamhället dra igång en Haverikommission. För allt som gått fel. För allt de i alla år försummat. För den stegrande segregationen. För det ökande utanförskapet. För att de trots våra varningar låtit parallellsamhällen växa fram. För att de splittrat och söndrat skolorna där fler lärare än på andra håll saknar behörighet. För att samhället retirerat istället för att rusta upp.
Vem tar dessa människors oro på allvar?
Vem tar föräldrarnas och barnens oro och rädsla på allvar?
Vem lyssnar på dem?
Varför kommer polisen bara när liv inte längre går att rädda?
Det är redan för sent men nu har ni chansen, ni som lever på våra skattepengar och säger att ni tar folkets oro på allvar.
Kavla upp ärmarna, sammankalla kriskommittéer och haverikommissioner med representanter från bostadsbolag, boxnings-och brottningsklubbar, moskéer, kyrkor, föräldraföreningar, skolor, arbetsgivare, poliser, socialtjänst och politiker. Rensa upp i knark- och vapenträsket. Ställ krav på alla inblandade parter. Ge människor värdiga levnadsförhållanden. Ge ungar möjligheter att fylla sin fritid med vettig verksamhet. Ge killar på glid alternativ. Det finns tusen saker ni kan göra. Det finns forskning och exempel från andra länder. Det handlar bara om att vilja. För vi vill inte sörja flera förlorade liv. Det är nog nu. I Rinkeby och alla andra fattiga, försummade förorter runtom i landet där liven inte verkar väga lika mycket.
Stig Dagerman – En dag om året:
https://www.youtube.com/watch?v=dSIwkw0MJpw
Jag tänkte samma sak: Inte igen! Det som sker är hemskt och skapar otrygghet för alla i ”världens by”. Men mina tankar går främst till föräldrarna. Liksom i Göteborg är det två bröder som blivit skjutna. De var i början av livet, 24 och 25 år gamla. Föräldrarna hade säkert höga hopp för sina söner och framtida barnbarn. De flyttade troligen till Sverige för att ge dem en bättre uppväxtmiljö. Så händer det här. Vilken fruktansvärd besvikelse och tragiskt slut!
Tänk så mycket arbete och kostnader det är att uppfostra ett barn: vakna nätter, blöjbyten, släpande med barnvagn, köp av födelsedagspresenter, föräldramöten, läxhjälp, handling, städning, tvättning och matlagning. Foton och filmer som förut varit en källa till glädje omvandlas i ett slag till påminnelser om en fruktansvärd tragedi och en bottenlös sorg.
Det är ofattbart att decennier av en mors och fars oförtröttliga arbete, gränslösa kärlek och framtida drömmar på detta sätt kan raderas på ett ögonblick av en omogen ligist genom ett enkelt tryck på en avtryckare. Jag hoppas att gärningsmännen får lång tid att begrunda vad de gjort och känner uppriktig ånger för det. De döda känner ingen smärta utan det är föräldrarna är de verkliga offren. Vad hade de gjort för ont för att förtjäna det här?
Frågan är hur man kommer tillrätta med denna utveckling. Vi borde långt tidigare uppmärksammat problemen som segregationen i dessa utanförskapsområden ger och dragit igång en haveri-kommission, istället för att locka hit fler invandrare i samma fälla. Liksom du, inser jag att det är nu för sent att förhindra dessa föräldrars ofattbara sorg men om vi agerar tillsammans så kanske vi kan förebygga att inte samma öde drabbar andra. Jag är därför glad att se att förädrar i Rinkeby-Tensta engagerar varandra. Utan deras hjälp är samhället maktlöst.
Vapnen och narkotika måste bort från gatorna och nya metoder bör prövas. Kanske kan man införa en vapenamnesti och en hög vapenpant så det blir lönsammare att sälja vapen på drift till polisen än till kriminella.
Sedan tycker jag att medborgarskap ska förtjänas i tre steg: temporärt uppehållstillstånd, permanent uppehållstillstånd och slutligen medborgarskap. För varje steg bör kravet vara tre års fläckfri vandel, annars åker man ett snäpp ned och den som har TUT och begår brott, utvisas. Föräldrar är fullt ansvariga för brott deras minderåriga barn, begår. Ett medborgarskap bör vara en examen att vara är stolt över; ett bevis att man fungerar i svenska samhället.
Men Dickefix. Det känns lite konstigt det där att förtjäna sitt medborgarskap. Har jag förtjänat att födas här? Jag förstår ju hur du tänker, men samtidigt känns det lite konstigt. Är vi utan skuld för att vi inte begått brott? Jag är på riktigt inte helt säker. Kan man inte begå ett brott genom att inte vara delaktig i samhället också? Idag har jag bara varit hemma och glott på min mage….så jag säger inte att jag är i topplugan av sopsorterarna, fairtradekonsumenterna. Men jag tycker att det är konstigt att vi dömmer folk som kommer från andra länder så hårt och granskar dem i varje steg. Jag tycker fortfarande att vi riktar våra blickar fel. Vi borde leta upp dem med mer makt och pengar och granska dem istället. Varför faller fokus alltid på de som redan är utsatta? Vi i Sverige borde engagera oss mer i fackföreningar och ha hårdare kontroll av de rikaste personernas skatter. Jag drömmer inte rika. Vet att många gör fantastiska saker. Men ibland tycker jag att man låter de rikaste slippa så mycket granskning. De fattigaste syns mer och de utsatta. Jag bara önskar att vi kunde skifta fokus… :/ ja det önskar jag.
Hej Malin, jag tror det är viktigt att man känner en sund stolthet över att vara medborgare i sitt land, oavsett om man har fötts här eller om kommit hit nyligen. Missförstå mig inte, jag vill inte ha någon exkluderande nationalism utan en sund gemenskapskänsla. Man kan vara stolt över sitt land på samma sätt som att man är stolt över sitt fotbollslag och ändå välkomna nya medlemmar i klubben. Jag tror invandrare uppskattar detta för då kan även de känna sig extra stolta när de väl ”förtjänat” sitt svenska medborgarskap. Läs gärna Dan Korns essä ”Svensk kultur – en förutsättning för integration”:
timbro.se/rapporter/svensk-kultur-en-forutsattning-for-integration
Du ställer en filosofiskt svår fråga jag själv funderat mycket på: Har vi infödda själva förtjänat vårt svenska medborgarskap?
På ett sätt har vi haft en enorm tur i livets lotteri att födas här medan de som föds i ett land som hamnat i krig på samma sätt haft otur. Vi har därför ett moraliskt ansvar att hjälpa dem som är mindre lyckat lottade. Å andra sidan har vi ju ärvt medborgarskapet av våra föräldrar som i sin tur ärvt det från sina föräldrar. Sverige är med detta synsätt vårt arvegods. Våra förfäder har kämpat för att Sverige ska vara ett bra land för oss och på samma sätt har vi ansvar för att lämna ett välfungerande land till våra barn. Man kan visserligen tycka att världen skulle vara rättvisare om ingen fick ärva något och alla fick starta från samma förutsättningar. Men som förälder skulle det kännas fel om man inte fick lov att hjälpa sina egna barn till en bra framtid.
Jag tycker därför det är rimligt att man ställer extra höga krav på vandel på dem som vill bli svenska medborgare eftersom deras föräldrar inte varit med att skapa vårt samhälle och betala för all vår infrastruktur med sitt arbete. Om vi ska dela vårt arvegods med dem måste de visa att de tänker förvalta arvegodset bra så att även våra efterkommande får ett bra liv. Om de bara kommer hit för att förstöra och försnilla, bör vi avvisa dem. Man ska vara gästvänlig men om den frusne främlingen som man välkomnar vid sitt bord visar sig vara en stråtrövare så måste man få ut honom ur huset. Det är inget inhumant i det.
Men Dickefix. Det känns lite konstigt det där att förtjäna sitt medborgarskap. Har jag förtjänat att födas här? Jag förstår ju hur du tänker, men samtidigt känns det lite konstigt. Är vi utan skuld för att vi inte begått brott? Jag är på riktigt inte helt säker. Kan man inte begå ett brott genom att inte vara delaktig i samhället också? Idag har jag bara varit hemma och glott på min mage….så jag säger inte att jag är i toppligan av sopsorterarna, fairtradekonsumenterna. Men jag tycker att det är konstigt att vi dömmer folk som kommer från andra länder så hårt och granskar dem i varje steg. Jag tycker fortfarande att vi riktar våra blickar fel. Vi borde leta upp dem med mer makt och pengar och granska dem istället. Varför faller fokus alltid på de som redan är utsatta? Vi i Sverige borde engagera oss mer i fackföreningar och ha hårdare kontroll av de rikaste personernas skatter. Jag dömmer inte rika. Vet att många gör fantastiska saker. Men ibland tycker jag att man låter de rikaste slippa så mycket granskning. De fattigaste syns mer och de utsatta. Jag bara önskar att vi kunde skifta fokus… :/ ja det önskar jag.
Föräldrarna måste ta eget ansvar för sina barn.
Och se till att de inte hamnar i kriminella gäng.
Tyvärr har inte Alexandra P någon lösning.
Problemet är att många föräldrar försöker uppfostra sina barn men deras auktoritära uppfostringsmetoder från hemlandet fungerar inte i Sverige.
För det första så blir det en kulturkrock eftersom den svenska skolan lär ut helt andra värderingar och baserar inte längre uppfostran på auktoritet utan på individuell frihet under ansvar. Föräldrarna anser att den svenska skolan underminerar deras egna uppfostringsarbete medan skolan ser dem som dåliga föräldrar som agar sina barn och inte anpassar sig till svenska värderingar.
För det andra förlorar föräldrarna sin auktoritet när de saknar arbete och har sämre språkkunskaper än sina barn. Istället blir kriminella gängledare som tjänar stora pengar snabbt på droghandel och kriminalitet förebilden.
Därför krävs bättre samarbete mellan skola, föräldrar och polis när det gäller uppfostringsarbetet för att komma tillrätta med problemen. Dessa ungdomar behöver andra förebilder än arbetslösa och kriminella. Människor som lyckats i livet tack vare att de kämpat och skaffat sig utbildning. Sådana som Alexandra.
Ja mer lärare i skolan, och poliser behöver mer stöd och fler fritidsgårdar. Och föräldrar skulle slippa jobba nätter jämt så de hann se sina barn. Ja fler jobb åt vuxna som bryr sig i skola, vård omsorg, men också polis. Bättre fördelning av samhällets resurser. Hårdare kontroll av skatteparadis. Och bättre samordning av olika stödåtgärder i förorterna. Fler mötesplatser. Fler folkhögskolor, vuxenskolor…… Osv. Osv….
Ordet kultur används ofta på ett så dammigt vis. Som om det vore en konstant. KulturX och kultur Y. Som om det vore fotbollslag man höll på eller ej. Istället för att se det som något föränderligt. Vad vill vi ha för kultur tillsammans. En kultur där vi hör ihop utan att klä oss i den ena eller andra uniformen. Kram till världen, välkommen hit 🙂
Alexandra
I wish upon a Star
that your dreams will reach
so far so far..
🙂 Shimada, vad fint :)!
Vem lyssnar du pa da? Kan du ta konkurrens eller ar det battre for dig att ignorera mig och latsas att jag inte skulle vara vard min riktiga stallning utifran erfarenheter, resor, utbildning, vad jag gjort for andra i hela varlden och talang, t ex i samarbete med dig? Det ar lite mycket skryta med hur fattig du har varit och gora andra detsamma, for varfor tystar du mitt scoop och ignorerar min kunskap? Vore det inte jobbigare for dig om jag fick samma uppmarksamhet som du eller rentutav vann ett pris med hjartat i det? Ser du, det ar genom detta och Malin Berghagen du sanker dig sjalv i mina ogon hur mycket du an flashar runt. Stalkern som ar efter mig kommer ocksa att bli avrattad om inte denne slutar.
PS. Kast med liten smurf 2014 eller? Ar det sa mycket respekt du har for min brorsdotter som da var 3 ar? Vad ska myndigheterna gora med dig tycker du och andra media-manniskor som bryter mot lagen istallet for att sitta ned i en timme och gora en overenskommelse? Har du nagot ansvar att svara mig som staller fragor, eller ar det mer spannande och se hur mycket mer ilska och konflikt du kan skapa? Vad skapar du da? Det finns inga klassresor bara inlarda beteenden mest grundat i barndomen och olika planbocker. DS.
Hannah, det är lite svårt att följa dina resonemang. Vad är det du skrivit som du inte känner blivit hört? Det känns som om dina kommentarer härör från något som sagts tidigare? Vad är det för en Stalker du skriver om? Och vad är det som Alexandra och Malin Berghagen gjort som du är upprörd över? Vad är det som hänt din brorsdotter? Det är ju en blogg det här. Inte en privat konversation så jag tänkte att det kanske är ok att jag frågar.
Jag blev också förundrad av dessa bittra påhopp. Efter att sökt på signaturen och läst liknande inlägg på andra bloggar så verkar hon känna sig övergiven, bortglömd och orättvist förfördelad av precis alla. Det är tragiskt både för henne själv och obehagligt för både bloggägare och läsare. Bitterhet och hämndtankar förpestar ens sinne och äter sakta upp en inifrån; man blir själv det främsta offret. Jag hoppas därför hon själv kan ta sig ur denna onda cirkel, lämna det som hon uppfattar som gamla oförrätter bakom sig, blicka framåt och åter finna glädje och harmoni i sitt liv.
Hannah, jag tvivlar inte att du har haft dessa upplevelser som du beskriver och som utomstående tycker jag synd om dig. Dina problem kan lösas men inte av Alexandra Pascalidou eller Malin Berghagen eller Isabella Löwengrip (som du också känner har kopierat saker från dig utan att ge dig credit).
De samband som du ser i vardagen är i verkligheten orsakade av slumpen. Du ser det som osannolika sammanträffanden men för en utomstående person ter sig dina resonemang sig extremt långsökta. Du har fastnat i tankebanor som du måste få hjälp att ta dig ur. Annars förstärks dessa tankebanor och du kommer känna dig alltmer ensam, att ingen förstår dig och tar dig på allvar. Du är dock inte ensam att känna så här och det finns hjälp att få.
Jag råder dig med all välmening läsa igenom följande rader som jag saxat från Wikipedia:
”Prepsykosen vid schizofreni är ofta ett långsamt tilltagande tillstånd, som kan yttra sig i apati, misstänksamhet, bisarra beteenden eller uppfattningar, viljelöshet, anhedoni (oförmåga att känna lust) och självvald social isolering. Mellanmänskliga relationer försvåras av den ökande egenarten i verklighetsuppfattningen. Det finns individuella skillnader i prepsykosens uttryck, men med tiden uppkommer de för psykosen kännetecknande symtomen av hallucinationer, vanföreställningar, desorganiserat tal eller tillbakadragenhet. Prepsykosens symtom är ofta i samklang med hur schizofrenin kommer att yttra sig: en prepsykos med symtom på misstänksamhet mynnar ut i paranoia, socialt undvikande i negativa symtom, etc.
Schizofreni är egentligen ett samlingsnamn för flera diagnoser av psykossjukdomar, vilka sinsemellan inte nödvändigtvis påminner mycket om varandra. Vad som sammanbinder schizofrenierna är att de drabbade har en störning i tankelivet och perceptionen, samt att deras känslor antingen är avflackade eller opassande. Detta visar sig framför allt i störd verklighets- och självuppfattning (vilken ofta är grandios), samt i en störd uppfattning om sina jagfunktioner (till exempel genom tankestörningar, tron att tankar kan höras av andra, eller att den egna viljan på ett magiskt sätt är underordnad någon annans vilja). Detta drabbar samlivet eftersom omgivningen inte accepterar vanföreställningarna, men vanföreställningar kan också göra den drabbade rädd varför den isolerar sig. Vid schizofreni är psykostillståndet någorlunda varaktigt; för att en diagnos ska ställas måste minst någon månad förflyta utan remission. Med tiden brukar schizofrenin ge intellektuella problem, men detta måste inte uppkomma under den akuta fasen trots att psykosen ger tankestörningar runt fixeringarna som tankelivet kretsar kring.”