Långfredagens förlåtelser

Långfredag. Oavsett om man är troende kristen, buddhist, muslim eller ateist kan man använda dagen för reflektion och eftertanke. För att utvärdera och omvärdera. För att sörja förluster och förlåta. Att förlåta är att frigöra sig. Och jag har en del att förlåta. Det är inte lätt att förlåta men det är nödvändigt för att kunna gå vidare. Att slippa bära bördan av bitterhet och besvikelser. I hela mitt liv har jag som kvinna, betongblatte, arbetarklassbarn, skilsmässobarn, alkisbarn vägrat finna mig i förutbestämda mallar och låta mig låsas in i boxar och bunkrar. Och det provocerar. Inte bara de kulturellt betingade konservburkarna som tycker jag borde gift mig med en grek i grannskapet, skaffat flera barn, hållit mig på mattan och hållit käften. Nej. Det finns värre.

Man behöver inte göra något häpnadsväckande eller hårresande för att i synnerhet män med makt som glidit fram på röda mattor som deras föräldrar rullat ut, ska gå till attack. Det är vardag. Inte bara för mig utan flera av min sort. Vi som inte lyder och underkastar oss spelreglerna. Vi som inte nöjer oss med att vara deras groupies. Vi som bryter mot normer och förväntningar. Vi som utmanar makten genom vår blotta existens. Jag är van. Jag har nämligen hört det mesta. Uråldriga härskartekniker och nedsättande praktiker som förlöjligande, förminskande, misstänkliggörande, misskrediterande, mikroaggressioner och makrolögner har jag blivit expert på. Det tar på krafterna. Det tär på hjärtat. Men jag vägrar försvara mig mot löjeväckande lögner och missriktade slag under bältet. Jag vägrar ge dem andrum. Jag vägrar låta deras ondska passera min tröskel. Så jag förlåter dem även om de inte bett mig om det. Jag frigör dem och hoppas de finner sitt eget ljus och häver sig av egen kraft utan att trampa på andra. Jag är lyckligt lottad. Omgiven av människor som älskar mig och stödjer mig och följer mig sedan jag för mer än två decennier började arbeta med TV, radio, böcker, tidningar, föreläsningar och allt jag kan för att göra den här världen bättre. Jag underlåter mig inte till att smutskasta människor jag aldrig mött eller inte känner. Även om jag själv kan drabbas av avund för andras driftighet och framgång. Det är mänskligt och det är något jag jobbar på. Att inte jämföra mig med andra. Att bli en bättre människa utifrån mina egna förutsättningar och förmågor.

Idag är jag djupt tacksam över allt jag kunnat skapa av egen kraft tack vare människor som har trott på mig. Från den där vårdagen 1995 när Mosaikchefen på SVT Mårten Andersson ringde och bjöd in till ett programledartest till när Martin Jönsson ringde och frågade om jag ville göra dokumentärtrilogin om Tiggarna till Teaterchefen Pontus Stenshäll till mina förläggare och radiochefer och alla andra möjliggörare. Nu ska jag sätta mig i skuggan och skriva listor över alla dem jag förlåter och alla dem som gjort sig förtjänta av min tacksamhet. Sedan ska jag bygga sandslott med min dotter på stranden och hoppa från en läskigt hög avsats ner i det kristallklara vattnet. Kanske går vi på cirkusskolan också. Jag älskar aktiva semestrar. Igår tog jag min andra tennislektion med JP från Senegal. Hans bror Bolton lärde mig tennis på Club Med i Cancun, Mexico för ett par år sedan. Världen är mindre än man tror. Vi talade om migrationsströmmarna i världen och alla unga som lämnar sina hem i Afrika. Många av dem fastnar i Libyen där det pågår regelrätt slavhandel där människor säljs för mellan 200- 500 dollar. De utsätts för tortyr, våldtäkter – många och det värsta man kan tänka sig enligt IOM. Vi talade om migrationen som en självklar del av mänsklighetens historia. JP jämförde med djuren. Hur de flyttar på sig för att finna mat. ”It’s as simple as that”sa han innan vi skiljdes åt och efter att mina tennisbollar hamnat på allt från trädtoppar till bassänger.