God morgon och God vecka från Doha.
Det första jag får höra när jag landar den gråa gryningstimmen i Qatars huvudstad Doha är den nepalesiske taxiförarens ord: ”Det här är ingen glad stad.” Ingen här skrattar, dansar eller sjunger här. Alla jobbar. Själv arbetar han sedan sju år tillbaka ungefär 11 timmar om dagen med fyra vilodagar i månaden. Då Skypar han med familjen som är kvar hemma i Nepal. Och sover i rummet han delar med fem andra invandrarmän som sliter lika hårt. De delar sängar eftersom de jobbar skift.
Skyskraporna skjuter i höjden i ökenlandskapet som är en enda byggarbetsplats. Jag är här med New York Times konstkonferens ”Art for Tomorrow” som handlar om kreativitet, innovation, konst och design i den digitala eran. Här samlas världens viktigaste aktörer på temat och min favoritkonstnär, Belgrad-födda Marina Abramovic, som tagit världen med storm med sina installationer. Mer om henne kommer i nästa inlägg.
Jag talar med alla. Från förare till städare, receptionister, servitörer och florister. Ingen jag möter kommer från Qatar. Alla är invandrare. Antingen från Sydeuropas Skuldbälte eller från Afrikas och Asiens utarmade avkrokar.
Städaren från Nigeria säger att folk behandlar honom som en slav. ”Det handlar inte om rasism för vi ber i moskén sida vid sida. Det handlar om deras människosyn. De tror att de äger världen bara för att de har pengar”. Han jobbar alla dagar i veckan och tjänar ungefär lika mycket som taxiföraren i den turkosa bilen – 3000 kronor i månaden. Precis som föraren skickar han hem större delen av pengarna. ”Livet här handlar bara om arbete. Du kan inte ens tilltala en kvinna” säger han.
Jag går ner till hotellpoolen vid pausen för att svalka mig. I bassängen plaskar pappor med sina barn som kiknar av skratt. Just denna vecka har Saudierna semester. Alla kvinnor vid poolen och på frukosten sitter i svarta heltäckande niqaber som blott blottar ögonen. Min bara hud känns som en provokation. Jag skyler mig med handduken. Flickorna tittar på mig och på sina mammor. Jag vill gå fram och fråga om de inte får nog av den heltäckande slöjan som döljer anletsdragen. Om de inte bara har lust att ta av sig tygstycket, kasta sig i bassängen och svalka sig som alla andra. Men jag vågar inte. I synnerhet inte när de sitter där med sina män och familjer. På grannhotellet ser jag vackra slöjklädda kvinnor med perfekt målad eyeliner, röda läppar, höga stilettklackar. De skrattar högt, pratar i munnen på varandra och sneglar på sina mobiler. Precis som jämnåriga västerländska kvinnor. De känns varken förtryckta eller förminskade. De jag talar med under en kaffepaus är högutbildade, talar perfekt engelska. Jag ska skriva mer men nu måste jag rusa till nästa konstpanel. Denna gång med världsberömda konstnären Jeff Koons om Kreativitet. Honom har jag träffat många gånger, Först i Stockholm, sedan i Grekland när jag modererade panelsamtalet om ”Konst & Demokrati” för New York Times och nu här när vi bl.a. besökte Museet för Islamisk Konst och den kinesiska konstutställningen igår. 