God morgon fina ni. På flyget från Dubai till Stockholm igår stötte jag på en kompis från förr – Dogge- som varit i Pakistan. Han var klädd i traditionell pakistansk klädsel och berättade att han under sin resa i Lahore inte sett en enda kvinna. Alla var inlåsta i hemmen. Könssegregationen i världen förfärar mig. Det är könsapartheid. Men vi får väl hoppas att FNs kvinnokommission sätter press på nationerna att riva de osynliga murar som fängslar kvinnor. En kvinnokommission där Saudiarabien röstats in. Som att rösta in skolans mobbare till elevrådet. Men vi får hoppas att uppdraget ökar trycket på landet. Efter att ha hängt med tjejer från Saudi blir jag än mer övertygad om att Sverige och resten av världen måste ställa högre krav på förändring. Förutom att de inte får köra bil tvingas de leva sina liv i segregerade, separerade rum. Några av dem var överlyckliga över att få gå på bio då det inte finns i Saudi. Inte heller teater, konserter, konst eller annan typ av kulturyttringar då det är förbjudet av religiösa skäl. När vi klev av flyget kom en man fram och skrattade åt Dogges klädsel. Vad tycker du han ser ut som? frågade jag och han svarade: ”Som en pakistansk terrorist”. Flera gånger. Så att jag hann filma och ladda upp på min Instagram. Så sorgligt uttalande. 190 miljoner invånare i Pakistan i traditionella kläder stämplade som presumtiva terrorister. Så vitt jag vet har de terrorister vi hittills sett inte varit klädda så. Undrar var denna syn kommer ifrån? De pakistanier jag mött arbetar som slavar i den rika världen. Bland annat i Dubai där de sliter 12 timmar om dagen för brödsmulor i hettan och sedan sover som sardiner i risiga betongblock där de får köa för att få duscha och lever på ris och vatten.
Ett par timmar efter att jag landat modererade jag Mentors Årsstämma där bl.a. drottning Silvia och min ambassadörskollega Roy Fares medverkade. Jag är stolt över att få bidra till det livsviktiga arbetet som bygger broar och rustar ungar med vingar. Jag som växt upp i en segregerad miljö där jag saknade vuxna som kunde lyssna, stödja och visa vägen ser detta som avgörande. En av ungdomarna på plats var en ensamkommande kille från Afghanistan som bara bott i Sverige ett par år. Hans mamma och systrar är kvar i Iran. Pappa lämnade familjen för länge sen och nu hoppas han bli konstnär för att kunna berätta sin och många andras historia på detta universella språk för att också kunna hjälpa sin mamma och resten av familjen. Unga människor behöver förebilder, murbräckor, inspirationskällor och kontaktnät. I synnerhet de som växer upp i fattiga förorter bland människor som varken har språket, kontanterna eller kontakterna. Ni som läst min bok ”Bortom mammas gata” vet vilka uppförsbackar jag och många med mig har fått kämpa med. Då politiken kapitulerat i många områden och låtit skolor fullkomligt förfalla är det av största värde att näringslivet rycker in och lyfter ungdomar. Det är en samhällstjänst som verkligen gör skillnad.
Bra Alexandra. Du behövs.