Midsommarmardrömmar och dramats femtiofemte akt..

Nu har Melina och jag firat midsommar i Aten. Min egen relation till den högtiden har varit labil då jag aldrig haft ett lantställe och när jag blivit bjuden på midsommarfirande har jag mest förundrats över att folk varit så berusade och successivt spårat ur. Dagen därpå har jag våndats över deras bakfylleångest och spritstank och alla trista tidningsrubriker om fylla, våld och trafikolyckor. Att ett firande förknippas med sådana aggressioner är för mig obegripligt. Mitt bästa Midsommar-minne var från 1998 när jag var värd för Sommar i P1 (som ni kan lyssna på här). Då kunde jag jobba och sedan njuta av en vacker, folktom sommarstad.

Vårt eget firande blev tvärtom en städad historia på en exklusiv tennisklubb i de norra förorternas grönskande landskap. Där åt vi middag med Manal från Dubai, grekisk-italiensk-franska inredaren Isabella, brittiska ridesset Hanna och svenske konstnären Daniel Egneus från Falköping som gör internationell karriär men är okänd i Sverige. Han har bott utomlands de senaste 20 åren, från Paris och Prag till Berlin och London och Milano och plötsligt en dag flyttade han till Aten utan att känna en enda människa. Snabbt fick han vänner och skaffade ateljé med två grekiska konstnärer i Atens hjärta där hyrorna rasat under krisen och fantastiska lokaler står tomma. Min väninna Hanna som äger Greklands finaste Tennis Club har köpt hans konstverk där han fångar stadskärnans karaktär och konturer. Häromdagen hade han besökt en av de dyraste, engelska privatskolorna där han frågade eleverna om deras åsikt om citykärnan. Det var bara tre som hade varit där. På en guidad tur på Akropolis. Det påminner mig om barnen jag mötte i Los Angeles som aldrig hade varit vid havet trots att de bodde tjugo minuter därifrån. Det är segregationens osynliga murar. Och segregationen har förvärrats sedan krisen och fängslar både fattiga och förmögna i sina respektive bubblor. När jag hör Daniel berätta om ett kringflackande nomadliv kan jag avundas friheten och förmågan att tränga in i ett nytt samhälle och betrakta det utifrån med en främlings friska blick. Han berättar om de astronomiskt rika han mött och de fattiga, om sin kärlek till Aten som enligt egen utsago är den bästa staden han bott i och den enorma trygghet han känner här. Jag ska försöka göra en längre intervju med honom snart.

Klockan är nu snart elva och Melina sover fortfarande. Här vrids klockan framåt, man sover siesta och lägger sig senare. Barnprogram sänds i TV ända fram till midnatt och ungarna bombarderas av barnreklam som väcker deras habegär. Allt ifrån dockor de måste ha till filmer de måste se och nöjesparker de måste besöka. Allt i ett land där ungefär 30 procent av befolkningen är arbetslös, där hundratusentals familjer lever på farföräldrarnas pensioner och där barn går hungriga till skolan. Ett land som tvingat 200 000 högutbildade ungdomar på flykt till Nordeuropa och där de som är kvar tjänar i bästa fall 500 €/månaden och riskerar att få dojan vid minsta motstånd. Så mycket fattigdom och så mycket rikedom ryms i ett och samma land. Idag läser jag om en trebarnsfamilj på Kreta som bor på en strand utanför Rethymno sedan de blev arbetslösa. De har satt in en annons i lokalpressen där de ber om blöjor, mjölk och mat till de minderåriga döttrarna. I kommentatorsfältet brer cynismen ut sig: ”Sätt er på en flotte i havet, ni är ändå ganska mörkhyade och kan passera som pakistanska flyktingar, så får ni säkert hjälp” Flera hjärtlösa kommentarer avlöser varandra och en apati över alla dessa tragiska öden som hamnar i medierna dagligen. På Syntagma-torget är det fredliga demonstrationer varenda dag.  Ena dagen är det regeringsvänliga, åtstramningströtta, EU-arga medborgare och andra dagen är det förra regeringens anhängare som tycker Grekland ska fortsätta med åtstramningarna till varje pris för att inte förlora euron. Grekland som har en inbördeskrigshistoria i sitt DNA är återigen ett splittrat land. De två sidorna driver friskt med varandra. Anti-EU demonstranterna beskriver andra sidan som solbrända, spa-behandlade, mätta aktivister med påhittade plakat där det stå: ”Olli Rehn, Olli Rehn, ge oss tillbaka våra Cayenne”. (Grekland var innan krisen Porsche Cayenne-tätast i Europa och Olli Rehn är Trojkans tunga finnar.)

Mest bizarr är karaktären och järnladyn Zoi Konstantopoulou parlamentets talesman som kör en daglig onemanshow där hon tar sig friheter att skälla ut allt från Riksbankens chef och förra finansministern Yannis Stournaras för att han varnar för en Grexits konsekvenser till inhemska och internationella medier. Hon anklagar journalister och TV-kanaler på presskonferenser för att bedriva propaganda mot SYRIZA och regeringen. Återupprättade Public Service-TV kritiseras av motståndarna för att vara en kopia av Nordkoreansk TV sin regeringsvänlighet och för att bara reproducera den traditionella rollen som maktens megafon.

Imorgon kan Greklands öde förseglas på Eurogroup-mötet. Detta har jag skrivit så många gånger nu att jag själv tröttnat. Världens medier är på plats och överträffar varandra i domedagsrapporteringar samtidigt som många av mina vänner fortsätter sina liv som om ingenting hänt. En skeppsredarfru berätta att hennes man är den enda som inte fört ut sitt astronomiska kapital från landet av patriotiska skäl. De flesta jag känner har bunkrat upp med mat och eurosedlar i nyinköpta safetyboxes. På min strand har folk med sig matsäck och eget kaffe och min kompis som driver beach-baren har anställt ungdomar som jobbar tiotimmars-pass för 35 € om dagen. ”De är välbetalda” hävdar han. Min gamla bästis, den forna fotbollshjälten som hamnade i underjorden, arbetar varenda natt på en nattklubb från 23.00 till 07.00 för en femtiolapp. ”Jag är 52 år gammal och har fått tinnitus och migrän av ljudnivån” säger det forna fotbollsproffset som oförtrutet sökt dagsjobb de senaste åren. Men alla föredrar unga människor som de kan betala ännu mindre och köra med hur som helst. Så han har inget annat val än att jobba en hel natt för 450 kronor – oförsäkrad.

Nu ska vi ta ett havsdopp. Fortsättning följer. Det grekiska dramats femtiofemte akt är bara början på slutet.