Att hålla en färskfödd bebis i armarna gör en ödmjuk inför livet. Detta lilla välskapta mirakel som fyllde min famn med kärlek. Denna sköra lilla nyanlända systerson föddes i fredags på SÖS och sover sött, snuttar duktigt och sträcker på den lilla kroppen. Jag tillbringade hela morgonen på sjukhuset med min fantastiska lillasyster Dimitra som fått sin andra son. Jag skulle ha tränat, tvättat i tvättstugan, inhandlat veckomenyn men hoppade över allt för att jag inte kunde slita mig. Men tänk hur lynnigt och opålitligt minnet är. Att jag knappt kunde minnas min Melinas första dagar och att hon vid sin födsel var ännu spädare. Den första tiden var som en vandring i en dimma av oro. Nu ser jag på min syster hur mycket mer avslappnad hon är med sitt andra barn. Med trygg hand byter hon blöja och håller sin son medan han sticks för ett blodprov. Stack de min dotter också? Jag kan inte ens frambringa minnesbilden. Så här såg Melina ut som bebis:
Nu har hon blivit fyra och frågar om man kan vara kär i två personer samtidigt?
Visst svarar hennes liberala mor. Hjärtat rymmer många. Kärleken har inga gränser. Den är allomfattande. Bejaka den, viskar jag och hon undrar om man kan vara kär i två pojkar som båda heter Noa. Det är klart man kan. Att de har samma namn förenklar, förklarar jag. När jag frågar hur det känns att vara kär förklarar hon: ”Det är som att få en present varje dag”. Välformulerade visdomsord från en fyraårig filosof.
För er som missade min medverkan hos Malou von Sivertz i Efter Tio, TV4 kan ni klicka här.
Tack älskade syster för ditt underbara sällskap, den goda kardemummalängden och det fantastiska brödet. Det var så kul att ha dig där.
Melina är helt otrolig. Så klok och rolig.
Mycket kärlek från oss alla