Myten om den rasistiske arbetaren, föreläsningar och föreställningar

Upp i mörkret och ner till Skövde och Axevalla Folkhögskola där jag föreläste om jämställdhet och mångfald i en gympasal fylld av IF Metall-medlemmar. Industriarbetare från Hjo och andra kringliggande småorter. Arbetare som jobbar skift i plast- och bilfabriker. De som ofta lastas för rasismen i Sverige. Som i egenskap av lågutbildade, lågavlönade landsortsbor anklagas för främlingsfientlighetens frammarsch i demokratins finrum. Jag kan  inte tolka det som annat än klassiskt klassförakt. Så bekvämt att koppla xenofobin till okunskap. Som om den tyska nazismen bara bars till makten av obildade, marginaliserade män. Så var det inte. Den nazistiska och rasistiska masspsykosen som ledde till förintelsen av sex miljoner människor drevs fram av både medelklass och överklass. Den regisserades och praktiserades av akademiker och vetenskapsmän. Av kulturpersonligheter som Leni Riefenstahl och en rad andra namnkunniga. På samma sätt bedrivs den rasistiska retoriken idag runtom i Europa av bemedlade akademiker som vet precis vilka strängar de ska spela på för att piska fram rädslan hos arbetarklassen och de utslagna männen. De sponsras också av människor med makt och pengar som håller sig på armlängs avstånd från strålkastarljuset. De får också medvetet eller omedvetet stöd från medier som rapporterar om vartenda steg de tar och emellanåt slåss för att de ska ges ännu mera utrymme. Det är som en taxiförare sa till mig häromdagen: ”Media behandlar SD som de behandlar kungen. Hickar han blir det mittuppslag. Vilket annat parti får så mycket uppmärksamhet?”

De människor jag mötte idag är de som står sida vid sida och bockar plåt eller skruvar tuber vid det löpande bandet med arbetskamrater från hela världen. Deras barn går i samma skolor, de delar tvättstuga och kämpar för att få ihop livet. Det är inte de som skriver historielösa kvällstidningskrönikor om kolonialismens förträfflighet. Det är inte de som gör skillnad på pursvenskar och smutssvenskar trots att de sällan träffar andra än sina egna spegelbilder.

I två timmar talade jag om min hjärtefrågor och skulle en nål fallit skulle den ekat i gymnastiksalen. Sen blev det boksignering och kramkalas och sen tog jag tåget till Chalmers i Göteborg där jag föreläste om Mänskliga Rättigheter för flera hundra socialarbetare, folk på Försäkringskassa, myndighetschefer mfl. Det var också en fantastisk upplevelse. Sen väntade flyget hem raka spåret till Dramaten och Jonas Hassen  Khemiris fantastiska föreställning ”Ungefär Lika Med” regisserad av duktiga Farnaz Arbabi med en uppsjö grymma skådespelare däribland Pablo Leiva Wenger och Bianca Kronlöf. Den tragikomiska föreställningen handlade om ekonomismen. Om hur vi vet priset på allt men inte värdet på något. Om hur pengar skymmer sikten för allt vad medmänsklighet heter.

Jag är så glad och tacksam över en dag som gett mig en massa insikter. Men jag är också ledsen över regeringens beslut att lägga ner Svenska Instituten i Aten, Rom och Istanbul. Det var svenska skyltfönster som för en liten slant gjorde stor skillnad. Nu fimpas forskning, svenska utgrävningar i Medelhavet, kulturutbyte och en massa spännande projekt. Det är synd för jag tycker svensk kultur behöver komma ut i världen i större utsträckning, Inte mindre.