(foto Per Englund)
Hej från Höstlovet! Jag kan inte tro att det är sant. Och ändå kan jag det. För jag har ansträngt mig så mycket för att tiga i en hel vecka om den härliga hemligheten som nådde mig för en vecka sedan när jag var ledsen och varenda dag kändes som en uppförsbacke med en säck stenar på ryggen. Och så kom det där telefonsamtalet som vände på allt. Stefan Mehr förklarade att jag och Lisa Jarenskog är nominerade till Stora Journalistpriset i kategorin ”Årets berättare” för vår serie ”Vi kallas tiggare”. Jag ville skrika, skratta, gråta, omfamna första bästa främling och bedyra att möda lönar sig i längden, att målmedvetenhet skingrar mörker förr eller senare, att det kan vända när det känns som tyngst – och andra liknande klichéer.
Istället gick jag hem och teg i min ensamhet över en kopp té. Min hjärna är just nu översköljd av ödmjukt överlyckliga tacksamhetstankar. Tacksamhet gentemot dessa människor som med utsträckta händer sitter i våra kylslagna gathörn och vädjar om våra brödsmulor för att överleva. De som lever i misär och samtidigt är måltavlor för massivt misstänkliggörande och tilltagande avhumanisering. Som om de inte frös, fruktade, längtade, älskade, drömde eller begick misstag. Tack till er för att ni vågade ställa upp och delade med er av er verklighet i samhällets absoluta botten. Tack till Clara, Catalin, Flori, Gabriel, Ramona, Mihai, Vila och alla andra som gav oss tillträde. Tack till Jonathan, Linda, Siinto, Pierre, Anna och alla andra som står upp som levande ljus av medmänsklighet.
TV är teamwork. Tack till älskvärda och intelligenta Lisa Jarenskog som kämpade dag och natt i flera månader från vårt första planeringsmöte där vi kom fram till att vi har samma favoritbok, ”De små tingens Gud” av Arundhati Roy. Det bådade gott. Lisa är precis så öppensinnad och varm och vass som jag hade kunnat hoppats på. Det var en förutsättning för att ett sådant krävande projekt skulle förverkligas. För allt hände och det mesta var bortom vår kontroll. Att följa människor som lever under fruktansvärda förhållanden kräver flexibilitet. Det var exempelvis svårt att planera och boka möten när de inte ens visste var de skulle sova över natten. Det finns så mycket att minnas, så många insikter och aha-upplevelser, jag skulle kunna berätta om men vi spar det en stund.
Tack till Martin Jönsson på SVT som ringde mig första gången och jag skrek: ”Jaaaa!!” med munnen full av tandkräm. Och till alla på SVT som gav oss chansen att skildra dessa människors förhoppningar och förtvivlan och all den komplexitet det innebär. Journalistiken idag hotas från många håll. Inte bara mörkerkrafter som söker skrämma sina medmänniskor till tystnad och vinkla verkligheten till att passa propagandamaskineriet utan även kommersiella krav och arbetsvillkor som ställer till det för journalistiska ambitioner. Innan programmen sändes sa en branschkollega: ”Förvänta dig inga tittarsiffror. Ingen vill se de här tiggarna. Varken i verkligheten eller på TV”.
Serien blev en tittarsuccé. Trots att vi inte bjöd på lättsmälta, snabbtuggade svartvita simplifieringar. Det är så lätt att falla för frestelsen och bjuda publiken på sensationell socialporr eller förnedrings-TV – för att man tror att det är vad folk vill ha. Men folk kan bättre än så.
Mest stolt är jag över att vi mötte våra huvudpersoner utan färdigskrivna frågeformulär och förväntningar. På min rostiga rumänska frågade jag allt jag undrade. Och teamet med fotografen Henke och Lisa var precis så elastiska man kan drömma om. Oavsett om vi blev attackerade av en ursinnig man som spottade på Clara eller när jag gjorde enkäter med sköna personligheter i Rinkeby fann de sig i situationerna. Och de lyckades till och med övertala mig att ta ett snack med min mamma som var helt oförberedd på besöket.
Det finns så mycket att berätta om denna magiska och mödosamma resa till nomineringen. Men jag spar det. Förhoppningsvis till ett Tacktal på galan.
Sist men inte minst – Stort Tack till Stora Journalistprisets Jury – för att de sett och förstått och värdesatt det vi gjort. Och Tack till er som nominerat.
Oavsett utslaget så är jag lycklig över att jag får arbeta som journalist och skildra människor som inte självklart skildras, berätta historier som ofta hamnar i marginalerna, förmedla och förena röster som sällan hörs – oavsett om de är taxiförare eller tiggare eller grevinnor. Det största priset jag kan få är att få fortsätta på den väg jag påbörjade för 20 år sedan. Då när jag klev in i de svenska vardagsrummen med Mosaik, med samma passion och ambition, samma driv och drömmar, samma längtan – att bredda verkligheten, vända på perspektiven, låna ut mikrofonen, låta människor kliva ut ur skuggorna och gå från stereotypa statister till huvudpersoner i sina egna liv och därigenom göra världen lite värdigare. Ibland misslyckas jag. Men jag ger mig aldrig. Nu hoppas jag ni håller tummarna. Tack!
Du -om någon är värd priset! Sverige idag- när mörkerkrafterna sticker fram sitt fula tryne behöver vi orädda sanningssägare som du. Du är ett ljus i mörket . Ditt patos, din medkänsla, din medmänsklighet är beundransvärt. Håller tummarna???????
Kram Noemi
Varma gratulationer till dig och alla medarbetare!
Jag beundrar ditt mod och din handlingskraft.
Har gett bort tre exemplar av KAOZ. Finns den att få tag i som inbunden?
Kramar från Göteborg
Hej!
Kan du lunch dejta o vara bara dig o andas någon dag? Du är fantastisk.
Hör av dig o ta dig tiden, har så många frågor.
Mvh G
Grattis Alexandra! Så värd priset. Serien är fantastisk och jag tänker fortfarande gsnska ofta på den.
Gratulerar Alexandra! Det är helt fantastiskt! Men inte så förvånande. Serien ”vi är tiggare” är en autentisk och viktig skildring av det som sker i Sverige. Det berättades med kärlek och medkänsla. Något som behövs i dagens samhälle. Du var äkta igenom allt och det gav serien ett särskilt värde. Och bra team work! Grattis!
Ja du är ljus i mörkret.
Ja Alexandra.
Har följt med ända sen Mosaik.
Du ställer saker på huvudet precis som Mary Poppins när hon kommer till den lite förstockade och affärsfokuserade Mr Banks hus i London…
Man får tänkta till en hel del och alltsomoftast får man Nya Perspektiv.
23 November. Håller tummarna!
Supercallifragialistic….eller nåt i den stilen!
Grattis!! Du är så värd priset! Det finns hopp!
Θερμά συγχαρητήρια, το άξιζες αν και απο εμάς τους εμιγκρεδες το πήρες
πρό πολλού, αγωνίστηκες για όλους μας σε όλα τα επίπεδα. Μπράβο σου
Ευχαριστω πολυ πολυ!!!!
Grattis Alexandra! Hoppas verkligen du vinner och att vi får höra ditt tacktal.
Stor kram
Du är verkligen värd det
Irini
Jag vill också stämma in i gratulationskören. Som jag förut skrivit, hade jag själv behållning av att se serien. Den skildrade de medverkande zigenarna med respekt och inte som offer. Om man vill förstå en grupps kultur så är det bästa sättet att lära känna den genom att få följa det dagliga livet för några individer i gruppen. Och det var precis det du gjorde.
Jag gillar program och artiklar som skildrar verkligheten utan att skönmåla eller svartmåla. Svenska medier har annars en agenda att sprida vad de kallar ”Den gemensamma värdegrunden” vilket har gjort att allt ska skildras ur feministiskt perspektiv, HBTQ-perspektiv, invandrar-perspektiv och mångfalds-perspektiv. Man arbetar så mycket för dessa gruppers rättigheter att verklighetsskildringen lätt blir tendentiös. Detta är kontraproduktivt ur två synvinklar, dels så sopas problem som bör lösas under mattan, dels blir många irriterade på den vinklade rapporteringen vilket leder till farliga motreaktioner. SDs framgångar i Sverige och att Donald Trump’s i USA är exempel på sådan motreaktioner. Som Anna Dahlberg skrev i Expressen angående museidebatten som Ola Wong startade: ”Det är farligt om kulturlivet, medier och myndigheter görs till redskap för den rätta ideologiska läran. Det borde historien ha lärt oss.”
Så fortsätt granska och skildra verkligheten som den ser ut, utan att styras av någon ideologisk agenda. Då blir det bäst i längden. 🙂
Intressant. Ska läsa artikeln genast.
USA skakades ju i sina grundvalar i den senaste finanskrisen.
Globaliseringens nackdelar kan man exempelvis se i Sugarman’s Detroit där bilfabrikerna står som spökruiner och kriminalitet breder ut sig.
Sverige:
Här finns en rapport från 38 förorter i Sverige i form av en 14 min intervju från SVT:
http://www.svt.se/nyheter/svtforum/fororterna-som-moder-svea-glomde
Det är som det sägs:
Det behövs nya idéer för integration för det har gått baklänges i minst 20 år. ABC-projektet i förorterna har tillåtits haverera.
(Arbete Bostad Centrum-tanken)Vällingby Stockholms stolthet då det begav sig – var har du tagit vägen nu?
Om SD:
SD har också genomgått en metamorfos enligt den strategi som Per Engdahl utarbetade efter nazismens nederlag 1945.
Naturligtvis hämtar högerpopulism också sin främsta näring i de problem som följer med att människor i förorterna har svårt att ta sig in i samhället.
Dystert.
Men man kan ju alltid vara snäll och bjuda sin granne på en karamell…
Shimada, det är tyvärr precis som du skriver att utvecklingen i många förorter har tillåtits gå i fel riktning under decennier. Det drabbar de boende i områdena dubbelt. Dels så drabbas de av kriminalitet, försämrad service, stökiga skolor och islimistiska minibossar som går runt och trakasserar kvinnor för deras klädsel. Dels så föder det fördomar mot invandrare i gemen bland infödda vilket – som du skriver – ger näring åt nationalism och främlingsfientlighet. Trots detta har medier och nyheter tills alldeles nyligen försökt tiga ihjäl dessa problem. Det är mycket dumt eftersom problem som inte åtgärdas, växer.
Men att få människor från andra kulturer med andra värderingar att integrera sig är lättare sagt än gjort. Det är ett tålmodigt arbete som kräver både piska och morot … fast ditt förslag med karameller fungerar kanske bättre. 😉